Den digitala utvecklingen kräver alltså inte bara fördjupade kunskaper utan har bidragit med att krav på helt nya förmågor tillkommit. Både EU och Partnership of 21st Century skills har gjort oss jobbet och blickat framåt mot ett samhälle, där våra elever en dag ska vara yrkesverksamma. De lyfter fram den digitala kompetensen som en nyckelkompetens, liksom förmågorna att samverka och kommunicera men också förmågan att vara kreativ och innovativ. Inte nog med det. En medborgare bör ha företagsanda och initiativförmåga (Eu´s åtta nyckelkompetenser)
Detta får mig att tänka på det som Heidi Avellan skrev så insiktsfullt i Sydsvenskan under Almedalsveckan för ett par veckor sedan att "den som har den korrekta tidsanalysen, den som ser väljarnas verklighet, den som bidrar till att skapa nya jobb med gott näringslivsklimat och innovationer, den som erbjuder trygghet när jobbet tar slut, den får de breda väljargruppernas stöd. Det gäller att känna igen och förstå den nye jobbaren. Hon har dator och kaffekopp. Och vill ha jobb och frihet och trygghet." (Sydsvenskan 7/7 -12)
Detta gällde visserligen partipolitik och arbetsmarknadspolitik men kan också säga någonting om skolan. Hur tar sig denna samtidsanalys för arbetsmarknaden sig till uttryck i skolan då? Existerar det en framgångsplan för framtiden där? Platsen där vi ska låta nya samhällsmedborgare utvecklas och få växa till egna individer men som samtidigt ska lära sig framtidens språkbruk, kunskaper och verktyg för att bli attraktiva på den framtida arbetsmarknaden? De med kaffekopp och dator som ska samverka, nätverka, delta, utveckla, skapa och vara innovativa med kunskap med hjälp av flera språk och IT? Hur lyckas vi fånga dem i rätt tid?
Inom forskningen av språk och dess utveckling trycks det starkt på att språk och kunskap ska följas åt och utvecklas samtidigt som om de vore två sidor av samma mynt. Men framtiden kanske kräver att vi börjar tänka tredimensionellt. Vi bör numera tänka på elevens digitala förmåga som ett led i elevens personliga utveckling, där språk, kunskap och IT bildar en treenighet, oskiljaktiga från varandra. Det betyder att jag som pedagog tillsammans med kolleger och elever inte bara ska tänka på ett välja ett innehåll i en lämplig genre och analysera dess språkliga krav, utan även tänka på vilket digitalt verktyg och/eller socialt medium samt på ett arbetssätt som lämpar sig för målen och som utmanar elevgruppen, så att språket, kunskapen och den digitala förmågan utvecklas och kompletterar varandra i arbetsprocessen. Detta kan tyckas vara ett drömscenario för många. Men några skolor är redan där, andra har långt kvar.
De skolor som nått dit tror jag främst har förstått följande:
- Att lära ska vara lustfyllt. Motivationen är så viktig!
- Att arbeta med ett utpräglat sociokulturellt perspektiv
- Att tillämpa genrepedagogik. Det språkliga aspekten måste hållas vid liv!
- Att satsa på innovation och entrepenöriellt lärande, dvs att arbeta i projekt med problemlösning och crowdsouring samt koppla skolan till samhället och varför inte företag?! Detta förbereder eleverna för ett kommande yrkesliv. De arbetar således i fältet KOMPLEX enligt the Cynfine Framework. Eleverna ser meningen med att gå i skola.
- Att formativ bedömning ger eleven makten över sitt eget lärande och därmed motiverar eleven att utvecklas. Lärarens direkta feedback i processen får eleven att arbeta vidare.
- Att IKT är ett medel för att lyckas med ovanstående punkter.
I Skolverkets kunskapsöversikt från 2009 framkom det att elever från socialt belastade områden och lågutbildade föräldrar har det svårast i skolan. Vissa skolor har alla förutsättningar kan det tyckas. De har "rätt" elever, "rätt" föräldrar, "rätt" språk och belägna i "rätt" område. Andra inte. De har alla fel man kan ha. "Fel" elever, "fel" språk, "fel" föräldrar och belägna i "fel" område. Onekligen är det så. Det visar ju verkligheten såväl som kunskapsöversikten. Vissa pedagoger är därför mer belastade än andra. Vissa pedagoger har inte de förutsättningar som vissa andra har, med engagerade och yrkesverksamma föräldrar, motiverade elever med ett rikt språk och stöd hemifrån. Och resurser. Detta tjat om resurser! Somliga pedagoger kämpar i ständig uppförsbacke. Men det är ju då treenigheten bestående av IT, språk- och kunskapsutveckling som tar sig till uttryck i ett genrepedagogiskt arbetssätt i symbios med det enteprenöriella lärandet och formativ bedömning blir desto viktigare. En utmaning som måste tas om vi vill ha en skola som rustar våra elever för det som komma skall. Det betyder inte att vi ska tillbaka till ett traditionellt klassrum med katederundervisning, reproducering av kunskap och auktoritär ledarstil som börjar bli en del skolors sätt att försöka hantera elevflykt, dåliga resultat och omotiverade elever, även om det kan kännas tryggt och hanterbart. (se Expressen 16/7-12).
Industrisamhällets krav inte kan få styra
undervisningens form och innehåll idag. Det handlar inte längre om att utbilda
disciplinerade arbetare som ska utföra rutinmässiga arbetsuppgifter.
Istället är det viktigt att alla ständigt kan lära om och lära nytt genom hela
livet för att möta tillvarons komplexa och skiftande krav. Traditionella baskunskaper är förhållandevis enkla att
undervisa i och att mäta, men de är också enkla att automatisera, digitalisera
och att outsourca. De ger alltså inte en tillräcklig grund för att kunna leva
ett gott liv i samhället. (Stefan Pålsson "The new millenium learners och matteuseffekten")
Vi har alltså ett starkt skäl att undervisa i digital kompetens och integrera IKT tillsammans med entreprenöriellt lärande, språkutvecklande arbetsätt och formativ bedömning i undervisningen av barn och ungdomar, i synnerhet de med låg social status. Inom forskningen av digitaliseringen har man nämligen höjt ett varningens finger. Forskare har trott att ungdomar, de som är födda in i IT-åldern, har en medfödd och naturlig talang att handskas med tekniken. De är s k digital natives. Deras digitala kompetens tycks sitta i ryggmärgen.Tidigare trodde man att den digitala klyfta som fanns hos unga människor berodde på tillgången av tekniska prylar och Internet, vilken lätt kunde överbryggas bara tillgången ökade. Nu tycks man skönja en andra digitala klyfta. Men det har visat sig att användningen av IT skiljer sig åt påtagligt mellan ungdomar beroende på social status, där de ungdomar med låg social status använder datorn och IT främst som underhållning medan barn med högutbildade föräldrar med stöd och uppmuntran att använda tekniken som medel för lärandet. Återigen spelar ett barn sociala bakgrund in.(The new millenium learners och matteuseffekten).
Jag tror på att integrera digitala verktyg och sociala medier i undervisning på alla nivåer och övergripande inom skolans ämne, då de bistår eleverna att utveckla, både de grundläggande förmågorna samt de nya som de ska ha med sig in i framtiden. Extra viktigt blir det för skolor i utsatta områden med låg måluppfyllelse. Där bör man enligt mig satsa stenhårt på 1:1-datorer samt fortbildning i IKT och språkutveckling för skolledare och pedagoger. Jag leker med tanken: Varför inte marknadsföra dessa skolor som IT-skolor med olika profileringar? (se Q2L, Katie Salen). Hur som helst är det inte längre en fråga om. Utan hur.
Dessa elever har nämligen också all rätt att bli de som går med dator och kaffekopp som har jobb, frihet och trygghet.
Och allt samtidigt.
I nästa blogginlägg kommer jag ta upp tre vetenskapliga modeller som kan användas vid planering av språkutvecklande och digitaliserad undervisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar