Ta fram lågstadieläraren i dig – Vad undervisningen i den tidiga läs- och skrivinlärningen kan lära oss i gymnasieskolan.

”Att få barnen att knyta an till sina egna erfarenheter och att diskutera och ifrågasätta för att på så sätt vidareutveckla innehållet i en text, är förmodligen lärarens viktigaste uppgift, oavsett vilket stadium man befinner sig på.”

Citatet ovan är hämtat från Maj Björks och Caroline Libergs Vägar in i skriftspråket- tillsammans och på egen hand (1996, s 86) – en bok som över ett decennium varit given som kurslitteratur på lärarutbildningarna i de tidigare åren.

Ni undrar ju säkert nu varför jag refererar till en bok om läs- och skrivinlärning som vänder sig till lärare i de tidigare åren. Jag som är gymnasielärare.

Jo, för det som förbryllat mig ganska länge är varför eleverna blir mindre och mindre aktiva i sitt lärande ju längre upp i skolåren de kommer. Statistik har nämligen visat att graden av elevers aktivitet har minskat 40 % vid den tidpunkt de börjar i årskurs 8 (se SKL, 2013. Hur motiverar grundskolan eleverna?). Varför, tänker jag, är det så? Är det för att när undervisningen flyttar fokus från här och nu förstår de inte längre vad undervisningen går ut på? Är det för att undervisningen inte känns meningsfull och greppbar? Är det för att de inte görs delaktiga i sitt lärande längre?

Min fråga till dig är nu: Har du någonsin haft förmånen att bevista en lektion i de tidigare åren? Säg i årskurs två?

Jag har. Vet du vad som är skillnaden mellan en lektion i grundskolans tidigare år och dem eleverna har när de blir äldre, inte minst på gymnasiet?

Ja, just det, graden av elevernas aktivitet och delaktighet. Den är liksom betydligt mycket högre i klassrummet med tvåor på grundskolan än i klassrummet med tvåor i gymnasieskolan.

Ibland får jag en känsla att vi gymnasielärare har missat något.  Att vi missat viktig kunskap om hur man undervisar för engagemang och lärande. Det som lärarna i grundskolans tidigare år tycks vara helt förtrogna med.

Det slog mig nämligen när jag satt och läste Björk och Libergs text. För denna text om den tidigare läs och skrivinlärningen lyfter fram och pekar på flera pedagogiska avgöranden som vi, som har ansvar för de äldre elevernas läs- och skrivutveckling inom våra olika ämnen, aldrig tycks ha lärt oss och eller helt glömt bort på vägen. Som vi förlorat i vår ständiga kamp med att försöka omsätta och trycka in det centrala innehållet i vår undervisning, och alltför ytligt försöka utveckla de krävande förmågorna i vår respektive kunskapskrav i vår undervisning. Som vi helt missat i vår febrila bedömningsiver.

Och jag tänker att böcker som diskuterar och lyfter fram metoder och förhållningssätt som gynnar en tidig läs- och skrivinlärningen kan vara väl så givande för oss gymnasielärare. För att påminna oss om hur barn såväl som ungdomar på bästa sätt lär sig läsa och skriva i skolan. Och, framförallt, vad du inte bör göra om du inte vill döda deras intresse och engagemang för just ditt ämne för all framtid.

Vi återgår till citatet ovan. Vad är det egentligen Björk och Liberg menar? Vad är det i denna utsaga som är viktig för oss gymnasielärare? Jo, att läsa och skriva ska vara en social verksamhet och vara meningsfullt. Det att vi ska lägga fokus på att skapa en gemenskap och ett meningsutbyte i klassrummet.

Våra elever är ju i regel läskunniga när vi möter dem. De kan i regel avkoda texter. De kan läsa rent tekniskt vad som står i texten. Vårt problem är ju snarare att våra texter har så oerhört svårt och abstrakt språk att elever inte förstår texternas innehåll i våra respektive ämne, och därför än mindre kan redogöra för dess innehåll och använda dem för att förstå och lära känna den stora världen utanför! Fast det är det de är till för.

Så vad har då all kunskap om den tidiga läs- och skrivutvecklingen att ge oss.  Mitt svar är allt! För när det händer att eleverna inte ser den underbara världen bakom orden måste vi ingripa. Vi måste hjälpa då ge dem nycklarna så att de kan ”låsa upp texten” så att denna värld visar sig och blir dem begriplig.

Och då måste alla metoder vara tillåtna.

Just hur detta kan gå till är det som vi kan lära oss av lärarna i de tidigare åren. Hur de arbetar med dialogen, elevernas erfarenheter och leken för att skapa mening, delaktighet och begriplighet kring ett ämne. Enligt psykolingvisten Frank Smith är det nämligen det enda som vi lärare ska sysselsätta oss med i skolan - skapa mening, begriplighet och delaktighet.

Handen på hjärtat, kollega. När fick dina elever senast möjligheten att läsa, skriva och diskutera tillsammans på dina lektioner?

Jag menar att vi behöver gör som lärarna i grundskolans tidigare år, för att öka engagemanget, aktiviteten och passionen för lärande i våra klassrum. Vi behöver ta hjälp av leken, det utforskande samtalet, det utforskande skrivandet, diskussionerna, skapandet, bilderna, elevernas berättelser, dialogen, teatern och de digitala verktygen.

För att läsa och skriva gemensamt är kul.

Så fram lågstadieläraren i dig!