En inre resa och ett kärleksbrev

"Varför alla dessa inlägg om skolan. Har du inte lov fortfarande? ;)"

Jag har ägnat en hel sommar att försöka förstå skolans organisation och kunskapssyn. Detta efter åtta år i yrket. Varför just nu kan man fråga sig. Jo, jag hade kört fast. Många tycker det är konstigt att jag spenderar min semester med att fundera på skolan. Men jag tror att jag kommit till en del insikter. Jag tror jag har blivit klokare.

Hur?

Min inre resa tog sin början i ett missnöje och i ett dåligt samvete.Varför misslyckades vi gång på gång med eleverna? Varför var allt så kämpigt och tungrott. Det var en pina. En leda. Jag var frustrerad. Varför hände det aldrig något? Varför skulle man alltid behöva börja om? Ingen information. Ingen progression. Samma gamla diskussionsämne på alla möten. Varför alla dessa konflikter kolleger emellan och elever och lärare och varför denna stress?  Tänk om jag bara hade fått undervisa. All denna administration! Jag började ifrågasätta allt vi bara tog för givet - arbetssätt, läxor, elevsyn, organisation och kunskapssyn, åtgärdsprogram, lektionsplaneringar, PPL mm. Tyckte att vi fokuserade på fel saker. Det var inte friktionsfritt. Det var inte populärt. Tyckte att det måste finnas något annat. Något nytt. Något mer. Jag var inte att leka med under våren. Ett par gånger läste jag lusen av mina chefer. Bad dem skärpa sig. Att inte motarbeta mig.  Att öppna ögonen. Var fanns våra pedagogiska diskussioner? Inte så professionellt, jag vet. Jag sökte nya jobb. Var redo att fly. Jag var olycklig i mitt arbete och var orolig för våra elever. De mådde inte bra och inte heller vi. Alla gick på knä. Vi tycktes gräva våra egna gropar. Vi tog inte hand om varandra.Vi såg inte varandras potential. Varandras styrkor. Vi såg inte skogen för alla träd.

Men att ge upp mina elever och kolleger? Nej, det fanns inget fegare än att fly, inget större svek. Jag inbillade mig att de behövde mig.

Jag har läst, bloggat och twittrat och facebookat under sommaren. Jag har kommit i kontakt med teorier helt nya för mig samt fördjupat mig i dem jag stött på tidigare. Jag har läst böcker, bloggar och artiklar. Kommit i kontakt med så många kunniga människor som utmanat mig, som ställt frågor, som gett förlag på läsning och verktyg, som läst och kommenterat mina texter och bidragit med nya perspektiv och därigenom berikat mig.

Nya kunskaper: The flipped classroom, Google docs, You Tube, rhizomatiskt tänkande, crowdsourcing, entreprenöriellt lärande, the Cynefin framework, Wikispace, bloggar, SAMR, Blooms taxonomi, dataspel, formativ bedömning, Evernote ...

... har blandats med det tidigare kunskaper: SIOP, genrepedagogik, SFG, lässtrategier, TSI, Reciprocal teaching, transaktionsteori, interkulturellt perspektiv, sociokulturellt lärande, Cummins fyrfältsmodell, performansanalys.

Jag har skapat en egen teori för min undervisning som baseras på allt jag läst och diskuterat under sommaren samt det jag läst tidigare. Jag har mixat och blandat. Jag har lärt mig, avlärt mig och lärt på nytt (egen haltande översättning).

IKT och språkutveckling i samklang.

Ett öppet sinne.

Skriver jag detta för att visa hur bra jag tycker jag är? Nej, jag skriver detta för att uppmana fler att ifrågasätta men framför allt att läsa, diskutera och crowdsourca. Som en naturlig del i lärarvardagen men också när problemen tycks hopa sig och det känns som om man vill ge upp. Att söka. Att våga. Öppna ögonen. Våga ha fel och göra misstag. Att inte stanna upp. Att chansa. Att prova. Och framför allt att inte ge upp. För det finns så mycket kompetens, så mycket stöd, både bredvid dig i arbetsrummet men också där ute i cyberspace. Twittra, facebooka, blogga, samverka, crowdsourca. Lyssna in och reflektera. Det finns inget mer givande och inget mer beroendeframkallande. Använda alla sociala medier du bara kan, både privat och i skolsyfte. Varför inte låta det sammanstråla? Du har mycket att lära ut och lära. Vi vill höra hur du tänker. Och framför allt låt dina elever göra detsamma i din undervisning. Det berikar dem och förbereder dem för ett samhällsliv. De lär känna sig själva, varandra och andra på ett helt nytt sätt. De kommunicerar och därigenom berikar de sitt språk och vidgar sina vyer. Som vi ju strävar efter. Och mitt i detta finns vi. Vi som ska stötta, pusha, visa, vägleda och lyfta deras språk och kunskaper.

Lär av mig. Jag lär av er. Låt oss lära av varandra.

Stanna upp.

Lyssna.

Reflektera.

Diskutera.

Agera.


Mitt fantastiska kollegium

Cecilia Larsson-Ståhl, Åsa Rantzow, Cissi Andersson, Melanie Piedoie, Daniel Prsa, Jovanka Mirkov, Shakila Shams, Rut Bjerhagen, Peter Söderholm, Elisabet Niskakari för att nämna några.


Mitt fantastiska utvidgade kollegium.

Per Falk, Anna Kaya, Anna-Lena Godhe, Christina Löfving, Katarina Lycken, Edward Jensinger, Camilla Lindskoug, Stefan Pålsson, Marie Andersson, Annelie Drewsen, Per-Daniel Olsson, Karin Brånebäck, Charlotte Christoffersen, Sven Järgenstedt, Sara Arildsson, Jan Lenander för att nämna några.


Tillsammans når vi vår fulla potential och rustar våra elever för en ljusnande framtid.

"Om jag slutar att reflektera över det jag redan vet och sträva efter att ständigt lära nytt så be mig byta yrke!"
Karin Brånebäck

http://photobucket.com/twitter

Den digitala kompetensen - Om skolans nya utmaning

I en rad forskningsrapporter framkommer det att digitaliseringen och globaliseringen av samhället ställer krav på nya kompetenser. Att kunna röra sig i en värld med heterogenitet, relativism, ökad konkurrens, interaktivitet och teknologi kräver tydligen sitt.  De gamla grundläggande förmågorna läsa, skriva och räkna (The three R's) gäller fortfarande men räcker inte längre menar man. I stället krävs fördjupande kunskaper, då varje grundläggande förmåga har ett vitt spann över ytterligare förmågor som i sin tur bottnar i andra. Ta genrekunskap och kritisk läsning som exempel. När det gäller de traditionella texttyperna har också de utvecklas till nya hybrider och blivit makrogenrer och mulimodala texter i samband med att nya sociala medier har skapats. Ska texter sökas och texter läsas på Internet bör man ha en förmåga att hantera informationsöverflöd och att bemästra ett bygge helt utan struktur. Alltså ingenting är som det var förr kan man tycka.


Den digitala utvecklingen kräver alltså inte bara fördjupade kunskaper utan har bidragit med att krav på helt nya förmågor tillkommit.  Både EU och Partnership of  21st Century skills har gjort oss jobbet och blickat framåt mot ett samhälle, där våra elever en dag ska vara yrkesverksamma. De lyfter fram den digitala kompetensen som en nyckelkompetens, liksom förmågorna att samverka och kommunicera men också förmågan att vara kreativ och innovativ. Inte nog med det. En medborgare bör ha företagsanda och initiativförmåga (Eu´s åtta nyckelkompetenser)


Detta får mig att tänka på det som Heidi Avellan skrev så insiktsfullt i Sydsvenskan under Almedalsveckan för ett par veckor sedan att  "den som har den korrekta tidsanalysen, den som ser väljarnas verklighet, den som bidrar till att skapa nya jobb med gott näringslivsklimat och innovationer, den som erbjuder trygghet när jobbet tar slut, den får de breda väljargruppernas stöd. Det gäller att känna igen och förstå den nye jobbaren. Hon har dator och kaffekopp. Och vill ha jobb och frihet och trygghet."  (Sydsvenskan 7/7 -12)


Detta gällde visserligen partipolitik och arbetsmarknadspolitik men kan också säga någonting om skolan.  Hur tar sig denna samtidsanalys för arbetsmarknaden sig till uttryck i skolan då? Existerar det en framgångsplan för framtiden där? Platsen där vi ska låta nya samhällsmedborgare utvecklas och få växa till egna individer men som samtidigt ska lära sig framtidens språkbruk, kunskaper och verktyg för att bli attraktiva på den framtida arbetsmarknaden? De med kaffekopp och dator som ska samverka, nätverka, delta, utveckla, skapa och vara innovativa med kunskap med hjälp av flera språk och IT? Hur lyckas vi fånga dem i rätt tid?


Inom forskningen av språk och dess utveckling trycks det starkt på att språk och kunskap ska följas åt och utvecklas samtidigt som om de vore två sidor av samma mynt. Men framtiden kanske kräver att vi börjar tänka tredimensionellt. Vi bör numera tänka på elevens digitala förmåga som ett led i elevens personliga utveckling, där språk, kunskap och IT bildar en treenighet, oskiljaktiga från varandra. Det betyder att jag som pedagog tillsammans med kolleger och elever inte bara ska tänka på ett välja ett innehåll i en lämplig genre och analysera dess språkliga krav, utan även tänka på vilket digitalt verktyg och/eller socialt medium samt på ett arbetssätt som lämpar sig för målen och som utmanar elevgruppen, så att språket, kunskapen och den digitala förmågan utvecklas och kompletterar  varandra i arbetsprocessen. Detta kan tyckas vara ett drömscenario för många. Men några skolor är redan där, andra har långt kvar.


De skolor som nått dit tror jag främst har förstått följande:

• Att lära ska vara lustfyllt. Motivationen är så viktig!
• Att arbeta med ett utpräglat sociokulturellt perspektiv
• Att tillämpa genrepedagogik. Det språkliga aspekten måste hållas vid liv!
• Att satsa på innovation och entrepenöriellt lärande, dvs att arbeta i projekt med problemlösning och crowdsouring samt koppla skolan till samhället och varför inte företag?! Detta förbereder eleverna för ett kommande yrkesliv. De arbetar således i fältet KOMPLEX enligt the Cynfine Framework. Eleverna ser meningen med att gå i skola. 
• Att formativ bedömning ger eleven makten över sitt eget lärande och därmed motiverar eleven att utvecklas. Lärarens direkta feedback i processen får eleven att arbeta vidare.
• Att IKT är ett medel för att lyckas med ovanstående punkter. 

I Skolverkets kunskapsöversikt från 2009  framkom det att elever från socialt belastade områden och lågutbildade föräldrar har det svårast i skolan. Vissa skolor har alla förutsättningar kan det tyckas. De har "rätt" elever, "rätt" föräldrar, "rätt" språk och belägna i "rätt" område. Andra inte. De har alla fel man kan ha. "Fel" elever, "fel" språk, "fel" föräldrar och belägna i "fel" område. Onekligen är det så. Det visar ju verkligheten såväl som kunskapsöversikten. Vissa pedagoger är därför mer belastade än andra. Vissa pedagoger har inte de förutsättningar som vissa andra har, med engagerade och yrkesverksamma föräldrar, motiverade elever med ett rikt språk och stöd hemifrån. Och resurser. Detta tjat om resurser! Somliga pedagoger kämpar i ständig uppförsbacke. Men det är ju då treenigheten bestående av IT, språk- och kunskapsutveckling som tar sig till uttryck i ett genrepedagogiskt arbetssätt i symbios med det enteprenöriella lärandet och formativ bedömning blir desto viktigare. En utmaning som måste tas om vi vill ha en skola som rustar våra elever för det som komma skall. Det betyder inte att vi ska tillbaka till ett traditionellt klassrum med katederundervisning, reproducering av kunskap och auktoritär ledarstil som börjar bli en del skolors sätt att försöka hantera elevflykt, dåliga resultat och omotiverade elever, även om det kan kännas tryggt och hanterbart. (se Expressen 16/7-12).

Industrisamhällets krav inte kan få styra undervisningens form och innehåll idag. Det handlar inte längre om att utbilda disciplinerade arbetare som ska utföra rutinmässiga arbetsuppgifter.  Istället är det viktigt att alla ständigt kan lära om och lära nytt genom hela livet för att möta tillvarons komplexa och skiftande krav. Traditionella baskunskaper är förhållandevis enkla att undervisa i och att mäta, men de är också enkla att automatisera, digitalisera och att outsourca. De ger alltså inte en tillräcklig grund för att kunna leva ett gott liv i samhället. (Stefan Pålsson "The new millenium learners och matteuseffekten")

Vi har alltså ett starkt skäl att undervisa i digital kompetens och integrera IKT tillsammans med entreprenöriellt lärande, språkutvecklande arbetsätt och formativ bedömning i undervisningen av barn och ungdomar, i synnerhet de med låg social status. Inom forskningen av digitaliseringen har man nämligen höjt ett varningens finger. Forskare har trott att ungdomar, de som är födda in i IT-åldern, har en medfödd och naturlig talang att handskas med tekniken. De är s k digital natives. Deras digitala kompetens tycks sitta i ryggmärgen.Tidigare trodde man att den digitala klyfta som fanns hos unga människor berodde på tillgången av tekniska prylar och Internet, vilken lätt kunde överbryggas bara tillgången ökade. Nu tycks man skönja en andra digitala klyfta. Men det har visat sig att användningen av IT skiljer sig åt påtagligt mellan ungdomar beroende på social status, där de ungdomar med låg social status använder datorn och IT främst som underhållning medan barn med högutbildade föräldrar med stöd och uppmuntran att använda tekniken som medel för lärandet. Återigen spelar ett barn sociala bakgrund in.(The new millenium learners och matteuseffekten).


Jag tror på att integrera digitala verktyg och sociala medier i undervisning på alla nivåer och övergripande inom skolans ämne, då de bistår eleverna att utveckla, både de grundläggande förmågorna samt de nya som de ska ha med sig in i framtiden. Extra viktigt blir det för skolor i utsatta områden med låg måluppfyllelse. Där bör man enligt mig satsa stenhårt på 1:1-datorer samt fortbildning i IKT och språkutveckling för skolledare och pedagoger. Jag leker med tanken: Varför inte marknadsföra dessa skolor som IT-skolor med olika profileringar? (se Q2L, Katie Salen). Hur som helst är det inte längre en fråga om. Utan hur.


Dessa elever har nämligen också all rätt att bli de som går med dator och kaffekopp som har jobb, frihet och trygghet.


Och allt samtidigt.


I nästa blogginlägg kommer jag ta upp tre vetenskapliga modeller som kan användas vid planering av språkutvecklande och digitaliserad undervisning.

Ska vi stirra på en och samma gorilla, eller? Om samsyn i skolan

Jag sitter med en skolas utvärdering över läsåret i handen och har fastat vid en punkt i protokollet som får mig att fundera. Enligt dokumentet anser en grupp lärare att det är viktigt med "med ett gemensamt synsätt utåt mot eleverna, en samsyn i arbetslaget." Detta under diskussionspunkten trygghet och studiero. Jag dröjer mig kvar vid formuleringarna och försöker tolka den egentliga innebörden av det som kan ha sagts och sedan skrivits ned på pappret. Vad betyder egentligen "ett gemensamt synsätt mot eleverna" och är det egentligen möjligt att uppnå? Liksom "en samsyn i arbetslaget."?  Jag träffar på dessa formuleringar tämligen ofta när det diskuteras regler, studiero och trygghet inom skolan. Orden har blivit så vanligt förekommande att de snart börjar bli till utnötta plattityder som egentligen inte betyder någonting alls. Men jag tycker de är obehagliga formuleringar och tycker inte alls att de hör hemma i en pedagogisk diskussion, som enligt min uppfattning ska handla om pedagogik och, framför allt undervisningen, dvs hur vi ska lära och lära ut och hur vi organiserar vår undervisning i olika grupper av elever, så att varje elev ska kunna blomma och därigenom ska finna sin plats och sin mening i samhället och i livet. 

Låt mig nu börja från en annan ände. I den rhizomagiska läsecirkeln som jag är medlem i har vi börjat läsa en bok av Cathy N. Davidson som heter Now you see it. How the brain science of attention will transform the way we live, work, and learn. I bokens början tar författaren upp det numera välkända gorillaexperimentet av Harvard-psykologerna Christopher Chabris och Daniel Simons från 1999, där deltagarna ombads räkna i ett par minuter hur många gånger en grupp personer kastade en basketball mellan sig. Efteråt ställdes frågan: "Vem såg gorillan?" Samtliga deltagare var så inkörda på uppgiften att räkna kasten att de inte såg personen i gorilladräkt gå rakt igenom spelet. Så svaret blev: Gorilla? Vilken gorilla? Experimentet genomfördes av Chablis och Simons för att visa på det selektiva seendet som en mänsklig faktor som uppstår när vi fokuserar på något väldigt intensivt, särskilt under kaotiska förhållanden, såsom det ostrukturerade basketspelet i experimentet jag nämnde ovan. Att fokusera, menar Davidson, är att blunda för och välja bort det som vi  inte anser viktigt för oss. Som ett sätt för hjärnan att strukturera och kategorisera perceptionerna från omgivningen för att skapa mönster. Men Davidson menar också att det kan vara av negativt art, speciellt i situationer vid problemlösning, där man är så inställd på ett resultat att man kört fast och inte längre kommer vidare. Det är då vi inte längre ser helheten, säger Davidson, och det gör att vi lätt fastnar i gamla tankesätt och i invanda beteenden och normer. Enligt Davidson etableras denna förmåga att fokusera på det som är det viktiga och det som är värdefulla och väsentliga för vår överlevnad hos oss redan som spädbarn. Det blir sedan de normer som vi grundar våra liv på. Det är här som Davidsons levererar det fantastiska: På varje skola och på varje arbetsplats existerar en myriad av förhållningssätt, normer och selektiv seenden. Dessa är djupt präglade i oss och  ligger till grund för de människor som vi är. Därmed är det och ska vara kaotiskt och utmanande, kanske ibland också stressande, att arbeta bland människor och i synnerhet i  mångkulturella miljöer och i miljöer där man möts över generationsgränserna. 

Vi som arbetar i skolan är liksom de elever vi undervisar olika personer med olika sätt att se på världen, med olika erfarenheter, vi kommer från olika platser i världen, vi har olika modersmål, olika personligheter och temperament och därmed olika lösningar på problem. Vi har alla våra selektiva seenden. Men jag ser liksom Davidson möjligheterna. Jag ser samarbete och samverkan. Bara vi lär oss att dela med oss av våra perspektiv, är öppna och lyssnar på den andra har att säga. Nu kommer nästa fantastiska leverans: Vi lär oss tidigt hur saker och ting ska vara, ja, men genom att bli varse våra egna gorillor och möta andra människors  gorillor blir vi en erfarenhet rikare. Detta kan i sin tur leda till en omvärdering av invanda mönster och normer som resulterar i ett helt nytt sätt att tänka.  Med detta sagt vill jag framhålla att jag gärna diskuterar studiero, trygghet och regler i skolan, bara inte i termerna "gemensamt synsätt" eller "samsyn". Ska vi stirra på en och samma gorilla, eller? På vilket sätt utvecklar det vår verksamhet och, framför allt, hur förbereder det våra elever att kunna handskas med olika människor i deras vuxna liv? Jag tror att en organisations styrka kan ligga i dess mångfald, oförutsägbarhet och komplexitet. Det är då utveckling och förändringar sker. Därför vill jag aldrig arbeta i en skola med ett "gemensamt synsätt mot elever" och "samsyn i mitt arbetslag". För vi kan inte pressa in olikheter i en och samma form. Det hade varit bra statiskt och hade stridit mot alla principer i ett framgångsrikt skolutvecklingssarbete. Genom att fortsätta envisas med omöjligheten att skapa samsyn och gemensamma synsätt missar vi därmed chansen att skapa en skola för alla. För olikheter berikar. Även våra.

Pedagogen är a och o - Hur vi kan skapa en flerstämmig, språkinriktad och digitaliserad klassrumsmiljö

Ett klassrum

Det händer att man går förbi ett klassrum, där elever faktiskt sitter tysta i sina bänkar och lyssnar uppmärksamt och väluppfostrat på läraren. Jag förundras alltid när jag möter det och bestämmer mig oftast att stiga in detta i klassrum, bara för att lära av läraren som kan lyckas med en sådan bedrift. Jag menar med dagens ungar. Vad gör han eller hon som inte jag lyckas med? Varför är eleverna sådana hos henne eller honom och inte så hos mig? Varför har jag inte den ordningen, är frågor jag självkritiskt ställer mig. Jag blir så fascinerad av denna lärare att jag bara måste gå in och se och lära och kanske försöka sig på det där sättet att vara själv. Säga så med den där bestämda rösten, titta sådär med hysteriskt uppspärrade ögon, svänga så där med armarna, hytta med pekfingret i luften så där snyggt och spotta så där lite när man pratar för att man är så ivrig och stressad att man inte hinner svälja ordentligt och, ja , man måste bara ha sagt det där... Ja,  och säga så där, ja, om du hade lyssnat hade du förstått, så där lite med ironisk ton. Lyssna nu för jag säger det inte igen, ja, du måste lyssna. Ja, ni måste kunna redovisa det inför klassen imorgon annars når du inte målen. Ja, så där ska jag göra, tänker man och så går man in...

23 elevers likgiltiga blickar möter mig. 23 ungdomar som passivt sitter där i sina bänkar. Ett par av dem sneglar lite försiktig upp mot klockan på väggen. Bara tio minuter har gått... Två killar längst bak är de enda som verkar visa på tecken av liv i klassrummet.  Jag går fram och ser att den ene letar musik på Spotify med sin smartphone, medan den andre klottrar nåt på ett linjerat papper. De lyssnar inte längre men de sitter tyst. Och plötsligt vill en flicka gå på toaletten. Läraren ser irriterad ut men låter henne gå, bara hon är tyst. Flickan ser lättad ut. Äntligen ut härifrån. Jag frågar viskande en kille vid fönstret om han kan tala om för mig vad de gör. Det kan han inte säger han. Han fattar inget, viskar han ursäktade tillbaka. Jag frågar en flicka som sitter och antecknar. Hon, den tysta, snälla och duktiga flickan, säger att hon inte heller vet men hon har antecknat allt läraren sagt i sin skrivbok. Jag vänder mig om och ser flera anteckna och skriva av tavlan. Några lyssnar och visar uppmärksamhet genom sitt antecknande. Andra låtsas anteckna men i själva verket klottrar de bara. Inga diskussioner och samtal förs och läraren verkar är nöjd med det.

Vygotskij och IKT 

Kanske är det många lärares strävan att ha ett sådant tyst klassrum och sådan respekt med sig, att det räcker med att titta på en elev som vid blotta ögonkontakt fogar sig och blir tyst och arbetar, utan argumentation och protester.  Som sitter där laglydigt och sväljer allt man säger och som menar att det är läraren som vet bäst och därför är det bäst att göra som läraren säger. Om inget annat så för betygets skull. Så skulle kunna tänka mig ha det. Det är framgång. Då är man duktig. 

Fast hur var det nu. Eleverna, de vågade inte säga att de inte förstod. De kände sig dumma. Ja, han hade ju sagt det flera gånger. De vågade inte säga att de inte visste hur de skulle göra. Ja, jag måste ju klara det själv och inte be så mycket om hjälp. Hur ska jag klara mig på gymnasiet annars? Min motivationen?! Nej, det är så tråkigt! Jag pallar egentligen inte. Skolan är så tråkig och fattig.

Är detta en lärande klassrumsmiljö? Inte för mig. Det värsta jag vet är tysta klassrum. För där har lärandet och de nyfikna frågorna vänt i dörren och gått någon annanstans. I tysta klassrum står det inte rätt till.  Där härskar läraren tillsammans med passiviteten, för där är det läraren som talar och har kunskap och om någon som vill ha någonting sagt eller vill förklara något får de vänta snällt på sin tur. Fast då har man ju glömt vad man skulle säga.

Klippet ovan ser man helt andra klassrumsmiljöer. Sugata Mitra lyfter i filmen fram motivationens och interaktionens betydelse för barns lärande. Betraktar man barnens beteende ser man hur Vygotskijs idéer visualiseras när de ställs inför uppgifter med datorn som verktyg. Mycket skiljer de två klassrummen åt. Klassrummet jag försökte illustrera i början är en sk C-miljö, där ett kommunikativt och flerstämmigt synsätt nästan helt lyser med sin frånvaro. Läraren är den enda som är aktiv i klassrummet och genomför en typisk katerderundervisning. I Mitras klassrum däremot ingår eleverna i kommunikativa sammanhang som på många sätt stödjer och stärker deras språkutveckling och motivation. Läraren har en mer tillbakadragen roll och eleverna är de som för undervisningen framåt. En sådan miljö kallas för A-miljö (Liberg 2003). En annan aspekt i Mitras klassrumsmiljöer är de digitala verktygen. I klippet fungerar datorn som motivationshöjande men även det faktum att barnen får lösa uppgiften tillsammans bidrar till engagemanget. Ser du hur de tar sig an uppgiften? Ser dem gå och sätta sig ensamma vid en dator, tyst och stilla och kanske lite rädda för att lösa uppgiften på egen hand? Inte. Jag slogs av hur mycket liv och rörelse det var bland barnen. Barnen var engagerade och motiverade och de diskuterade och pratade i mun på varandra. Såg du hur de gestikulerade och sprang bort till varandra, för att stötta och få stöttning av varandra?  En sådan A-miljö som karakäriseras av flerstämmig pedagogik och ett interaktivt och sociokulturellt klassrum kräver en viss oordning; den till och med föder ett visst kaos. Vi behöver varandra för att lösa problemen och diskutera hur vi ska gå tillväga och vad vi har lärt oss. Gärna lite så där högljutt och engagerat, utan att behöva tänka på turordningar. Ett kreativt kaos, där flera lösningar och idéer på lösningar existerar parallellt men som också sammankopplas med varandra, där en ny fråga leder till en annan och så fortsätter det i all oändlighet. Så där på ett rhizomatiskt vis. Ett intermezzo av tankar och idéer som den mer kunnige eleven såväl som läraren stöttar med begrepp, så att lärandet kan ske i den närmaste utvecklingzonen.

Men samtidigt är vi så rädda. Rädda för vad som ska hända ifall vi släpper på vårt kontrollerande och auktoritära förhållingsätt och börjar lita på elevernas eget driv, kompetens och kreativitet. Kommer de utnyttja interaktiva arbetssättet det för att slippa undan? Löper de amok? River de stället? Är det kanske så att ju mer vi kompetenta är i sociokulturell lärande och IKT, desto mer känner i vilken utsträckning kan vi bemästra ett rörligt/rörigt klassrum, likt dem i klippet? Är det oförmågan att hantera det sociala samspelet mellan barn eller förlegande uppfattningar om hur barn borde bete sig som gör att vi att agerar auktoritärt? Ska det auktoritära ses som en skyddsmekanism för vår ledarskapsförmåga och pedagogiska tillkortakommanden?

Ett tyst klassrum utan samarbete, interaktion och IKT inte är en lärande miljö. Jag skulle vilja hävda att det är ett klassrum som står för en förlegad monologisk pedagogik skapar ångest och oförmåga att lära hos våra barn, eftersom de är barn av en digital och kommunikativ era. De har andra förväntningar och ser andra möjligheter än vi gör. Vi däremot verkar inte ha lämnat den industriella epoken med dess massproduktion på löpande band och vår vördnad för överheten. De, tack och lov, låter sig inte kan inte längre stöpas i samma form. De är unika individer som vill lära på sitt eget vis. Inte på de vuxnas. Vissa vuxna kan hantera det. Andra inte.

Dessa frågor leder mig till att tänka på vilken inverkan en auktoritär elevsyn och en monologisk klassrumsmiljö har vid digitaliseringen av skolan, eftersom teknologin inte bara erbjuder interaktion utan i många fall kräver faktiskt det. Kan tekniken kan ge näring åt ett nytt sätt att tänka? Jag tror att digitaliseringen kan hjälpa oss att motverka den traditionella lärarrollen och elevsynen- Jag tror även att den skapar den nyfikenhet och lyhördhet hos pedagogen, som i sin tur leder till ett sökande efter ny kunskap och nya arbetsredskap.  Men inte av sig själv. Men hur?

Att inte interagera med sin omgivning, oavsett om det är via ett datorspel, en Wiki, en chatt, en Hangout eller ett vanligt fysiskt samtal i klassrummet har konstateras vara ogynnsamt för lärandet och språket (Liberg, 2003 och Gibbons, 2009). Men för att få tillstånd ett lärande och en språkutveckling krävs det av oss att ge möjligheterna till interaktion, en språkinriktad undervisning och att vi verkar för en utpräglad samarbetskultur, där eleverna ska kunna vara sig själva och lära på sitt vis. Därför är vi lika beroende av en lärande och språkrik miljö som våra elever är. Samarbete, begreppsbildning och interaktion är därför lika relevant för oss som för dem.

Cynefin

För mig blev det så uppenbart när jag via Twitter kom i kontakt med D. Snowdens Cynefin. Genom att studera Snowdens modell fick jag en djupare förståelse om hur individer samverkar och hur olika reaktioner på förändringar i en lärarade organisation kan te sig. Hur  vi hänger ihop med varandra och hur beroende vi är av samverkan för att undervisningen ska vara gynnsam för våra elever. Det finns flera vinster med att studera och använda modellen. Dels kan som jag nämnt Cynefin bidra med förståelse av en kollegas förhållningssätt gentemot elevernas lärande och av lärarens val av arbetssätt i klassrummet. Dels leder den till en insikt om det mänskliga meningsskapandet i lärande organisationer, som i sin tur kan få en kollega/ skolledare att stötta en annan i lärandet genom att ställa de förlösande frågorna, ge begreppen på det som sker för att visa på språkinriktade, samarbetsorienterade och digitala sätt att undervisa/leda på. Utan att för den delen trampa på några tår. Begreppsbildning som modellen även bidar med är en konkretisering som är viktig om vi vill få tillstånd några förändringar men även kunna reflekterna över de förändringar vi gjort.

www.flickr.com

Jag ska illustrera det konkret: Läraren i klassrummet som jag presenterade ovan befinner sig i fältet KNOWN/KNOWABLE. Läraren använder sig av förutsägbara medel när han eller han undervisar. Vad som ska sägas är bestämt på förhand och eleverna bjuds inte in eftersom de kan förändra det resultat som läraren har tänkt sig. De hålls därför passiva. Eleverna får i scenariot ovan inte avbryta. I detta fält fungerar läraren som expert som därmed står för de rätta svaren. Det är lärarens perpektiv som gäller. För att hindra att undervisningen avbryts eller störs av frågor eller störande prat använder läraren sig av diciplinära metoder så som hårda blickar och utskällningar eller sarkasm gentemot de elever som visar på ickeönskvärt beteende. En sådan lektion i fältet KNOWN är helt oavhängig eleverna och kan upprepas med samma resultat gång på gång.  Kontrollen av elevernas lärande består av standardiserade test eller traditionella prov som sällan visar på goda resultat, eftersom inget lärande har skett, då eleverna varken blivit utmanade eller gjorts delaktiga i planeringen eller i undervisningen. Klassrumsmiljön i den italienska skolan i filmen däremot befinner sig i fältet COMPLEX/KAOS.  Här har eleverna en framträdande roll och leder undervisningen. Läraren har därmed inte på förhand någon kontroll över lektionens resultat. Elevernas frågor och samarbete gör att processen kan  ta nya vägar och olika problem kan uppstå på vägen. Lektionen är beroende av elevernas interaktion. Lärande sker i denna miljö, eftersom eleverna får pröva på olika alternativ, sätta ord på sina kunksaper och stötta varandra genom samarbete. Lektionen bygger på deras perspektiv och idéer.

Att använda sig av Cynefin när man som lärare reflekterar över klassrumsmiljöer, arbetsmetoder, elevsyn och graden av elevinflytande är fruktbart när man söker förklaring på sina egna och andras pedagogiska val. Cynfin kan med fördel användas av skolledare/coacher/språkutvecklare i pedagogiska diskussoner, i observationer samt medarbetarsamtal och i implementeringen av 1:1 i undervisningen. Cynefin kan bidra med pedagogers självinsikt och motivation,  som i sin tur kan leda till viktiga förändringar, såsom i utvecklandet av flerstämmig och språkinriktad undervisning samt digitalisering. Livsviktiga förändring som gagnar såväl vårt eget lärande själva som våra elevers.

Källor:

Liberg, Caroline (2003) Flerstämmighet, skolan och samhällsuppdraget. I: Utbildning och demokrati. Tidskrift för didaktik och utbildningspolitik. 2003, vol 12, nr 2 (s 13-29)

http://www.youtube.com/watch?v=N7oz366X0-8

En vanlig sandlådelek

Det sitter fyra barn i en sandlåda,  fyra flickor i olika åldrar. En 3-åring, en 6-åring, en 7-åring och en 8-åring. Barnen är djupt koncentrerade i sin lek. Uppslukade av att bygga ett palats, högt beläget på en öde. De leker som barn brukar göra, lustfullt och fantasifullt. Inget konstigt med det, helt naturligt. Det är så som barn gör, tänker ni. Men jag tycker det är magiskt. Jag har stått och betraktat dem i tio minuter och är fascinerad hur enkelt det verkar, hur snabbt alla involverade finner sin plats och sin funktion i leken. Hur införstådda alla är med vad som gäller. Hur de diskuterar och instruerar varandra, visar och stöttar varandra. "Nej, inte där. Jag tycker att du ska gräva där istället. Det blir bättre." "Vi behöver blommor. Jag plockar blommor". "Gå och hjälp Ella att plocka blommor, Astrid." "Ja, det är bra men dom är sneda. Du måste trycka ner dem mer. Kolla så här."

Arbetsmoralen är på topp. Alla är lika fast beslutna att nå det gemensamma målet - att bygga sitt palats på den öde ön. Ingen maskar eller blir missnöjd med sina arbetsuppgifter. Alla hjälps åt. I fotograferingens stund sker anläggningen av trädgården. De har alltså redan nått väldigt långt i processen och de ser resultatet av sitt hårda arbete i sikte. Nu diskuterar de hur djupt havet ska vara runt omkring och hur mycket till de behöver gräva. Hur de ska få tag på vatten och hur träden sedan ska placeras i trädgården. Av pinnarna har de byggt ett "pinnstaket". Det har de efter en lång diskussion bestämt tillsammans. Nu ska här stylas och dekoreras.

Alla barn har inte varit med från början. De två yngsta är nya förmågor som tillkommit under dagen och som bjudits in i leken av de äldre. De två yngre barnen har nu fått i uppgift att hämta "träd" (små kvistar från en buske) och plocka blommor som ska planteras i palatsets trädgård.  De två äldre barnen gör det tyngre arbetet med att gå och hämta mer sand och sedan gräva en grav för havet. De äldre barnen leder arbetet men visar stort tålamod och stöttar de yngre. De sätter begrepp på handlingarna och tingen, som speciellt den yngsta snappar upp och som i sin tur börjar använda, för att göra sig förstådd i leken. Hon blir rejält utmanad, både språkligt och kognitivt och hon trivs. Men framför allt är hon så nöjd över att få vara med i de stora flickornas lek. Det lyser i hennes ögon och hon lyssnar uppmärksamt på vad de äldre har att säga. Hon  lär sig gruppens samspel och turtagning men också hur man visar hänsyn och respekt till gruppens arbete, genom att ge de andra beröm och bekräftelse. Hon ingår därmed i gruppen och har lärt sig dess kultur. Allt flyter på och här verkar ingen vara utanför, så länge man är med på noterna.


Och så fint det blev!

Flickorna har nu avslutat sitt arbete och tillsammans står de och betraktar sitt verk. Åh vad nöjda de är! De är bäst! De tittar beundrande på varandra. Men se där. En av de äldre flickornas lillebror kommer gående mot sandlådan. Stämningen blir som förbytt. Förtrollningen är bruten. "Neeeejj, Filip! Neej, inte du! Gå hem!! Neeeej! Du får inte ! Gååå! Du ska bara förstöra!" skriker flickorna. De glada ögonen har blivit svarta ögon. Axlar har dragits upp och en flicka sätter bestämt armarna i kors över bröstet. Jag förvånas över den plötsliga förvandlingen. Han hör tydligen inte hemma där, tänker jag. Han får inte vara med. Kanske för att han har andra idéer, tänker jag vidare. Vill kanske att det ska göras på ett annat sätt. Vill kanske ändra allt, till och med kanske riva upp och organisera om. Flytta på saker och ge några andra arbetsuppgifter. Kanske ge dem nya redskap och metoder att arbeta med. Riva upp det som känns tryggt och förutsägbart. 


Så han är inte välkommen. Har inte här att göra. Inte ett dugg. För det är bra som det är, tycker flickorna...

Om förändringsarbete och ledarskap– Några tankar om digitaliseringen av skolan

”If Children have interest education happens” Arthur C Clarke

Vi står inför ett paradigmskifte i den svenska skolan när det gäller synen på kunskap och lärande. Vad som betraktas som viktig kunskap har förändrats men också hur inlärningen av denna kunskap egentligen sker. Dessutom relativeras och problematiseras det ständigt. Reaktionerna till följd tar sig synnerligen ibland reaktionära uttryck, då man i ren förskräckelse stänger sin dörr och envist hänger sig fast vid en traditionell kanon, oftast  i en ämnessegregerad undervisning och i en övertygelse att skolämnena existerar isolerat från en kontext och har ett existensberättigande i sig. En del däremot tilltalas av det nya synsättet och agerar på den andra ytterkanten med påståenden som att vissa skolämnen kan ha spelat ut sin roll och till och med kanske borde tas bort från skolans curriculum (Jonas Thente DN).

Detta nya sätt att se på kunskap och lärande kan härledas till idéerna om vilka sorts förmågor vi behöver för att kunna klara oss i ett framtida samhälle. Därmed har diskussionerna börjat att handla om vilken kunskapssyn skolan borde stå för (Anders Mildner, Troed Troedsson). Dessutom har utvecklingen av teknologin i form av digitala verktyg och sociala medier även tillfört en ny dimension i diskussionen i avseendet hur kunskap och lärande på bästa sätt ska utvecklas, internaliseras och fördjupas (Puentedura, Sugata Mitra, Arthur CClark). Det som undervisningsforskare och framtidsanalytiker alltså har talat om under en lång tid har alltså börjat vinna mark i den svenska skolan och dessutom rört om rejält i grytan. Detta kom i allra högsta grad till uttryck under Almedalsveckan. I synnerhet i avsaknaden av skolfrågorna i partiledarnas tal. En alldeles för het potatis, kanske?

Men vad är det som är så kontroversiellt och svårt när vi har politiska och juridiska dokument som talar om behovet av en ökad digitalisering av skolan och dessutom ser digitaliseringen som en mänsklig rättighet kan man undra. Vi har ju EU-kommissionens åtta nyckelkompetenser, Parisdeklarationen om öppna digitala lärarresurser, Salamancadeklarationen och OECDs 21st century literacies för att nämna några. Dessutom finns vår egen skollag och läroplan med alla kursplanerna som pekar med hela handen.

Jag kan bara förklara det så här: I och med  behovet av en ökad digitalisering av undervisningen, på grund av den tekniska utvecklingen och därav nya digitala kompetensbehov, där nu bl a läs- och skrivförmågan, kunskaper i främmande språk samt det matematiska tänkandet alltså ska utvecklas, effektiviseras och fördjupas med hjälp av digitala verktyg och sociala medier utmanas gamla inbitna myter och förställningar av vad som är riktig kunskap och ett gott lärande. I högsta grad lärarnas. Som det framgick i Lärarförbundets frukostseminarier under Almedalsveckan är detta förändringsarbete inte helt okomplicerat. Flera skolaktörer med dess varierande ideologier och övertygelser ska samverka och nå konsensus i frågan och därmed kan man lätt räkna ut att vi står inför en jätteutmaning som vi måste hantera och förhålla oss till inom skolan. Styrdokument och lagar till trots.

Men i bland tänker jag i ögonblick av frustration att skulle jag kunna hävda att alla motsträviga kolleger och skolledare begår tjänstefel om de inte anammar digitaliseringen i undervisningen på ett eller annat sätt. Men jag vet bättre än så. Ett förändringsarbete kräver istället långsiktighet, tålamod och en stark teoretisk grund, med välplanerade fora för pedagogiska diskussioner som mynnar ut i konkreta ” how to do’s”. Alltså en försiktig, påläst och strukturerad approach baserat på en modell över vilka mentala processer som sker i en organisation i förändring (the Cynefin Framework t ex). Detta trots att man själv i bland håller på att få spader, när diskussionen för tjugonde gången mynnar ut i en diskussion om regler, vikten av ordning och reda i klassrummet och kepsar och mobiltelefoner.

Jag kan raljera hur mycket som helst över hur det kan låta i det pedagogiska samtalet. Men jag faller ändå tillbaka på Aaron Antonovskys teori om KASAM och tänker att i denna kaotiska värld med så många infallssvinklar, relativiseringar och utpräglad fragmentarism, som vi försöker skapa en mening av, utifrån  gamla föreställningar och sanningar, är vi mer än någonsin i stort behov pedagogiska ledare som fungerar som vägvisare och moderatorer. Dessa ska vara synliga i verksamheten och dessutom lyssna, ställa frågor och utmana och framför allt styra samtalet tillbaka på banan men även lyfta de medarbetare som kan och vill förändra. Vi behöver pedagogiska ledare som skapar ett tryggt, tillåtande men utmanande och meningsskapande forum för teoretiska och pedagogiska diskussioner. Först då menar jag kan enkla och traditionella tankemönster och lösningar som inte längre fungerar i undervisningen och skolan utmanas och förändras. Låter kanske något nietzscheanskt men ändå inte.

Så jag skulle vilja komplettera Arthur C Clarkes devis med ”if children [and teachers] have interest,[ see the point and feel secure] education happens.

Kanske att tänka på i allt förändringsarbete och i alla skolsatsningar runt om i landet …

Fortsatt trevlig sommar :)

Hur blir den digitaliserade skolan verklighet? – Några tankar om 1:1-satsningar och IKT i skolan

Foto: Katarina Kåberg

Att många av våra elever sitter uppkopplade under de flesta av dygnets timmar kan få bestrida. I samband med de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk för år 6, där eleverna i den muntliga delen skulle hålla en presentation om sin fritid, visade det sig att samtliga elever använde sociala medier i någon form. I själva verket handlade majoriteten av elevernas anföranden huvudsakligen om spelande och sociala medier. Alla elever i mina klasser verkar alltså leva sina sociala liv genom Facebook, You Tube, Wikis och MSN. Det är dit man söker sig efter skolan för att träffa både sina klasskamrater, sina släktingar i föräldrarnas hemländer och andra som man delar intressen med.  Vi kanske suckar och tycker att de spiller sin tid och att de borde ut och spela fotboll eller läsa läxor och skönlitteratur istället eller något som vår generation anser verkar vara en sund och lärorik hobby. Detta stillasittande och asociala liv stirrande på en skärm kan inte vara bra.

Detta är en lägesrapport. Vi lärare får inte blunda för våra elevers verklighet, varken i eller utanför skolan. Vår läroplan säger att vi ska ta tillvara på deras intressen, erfarenheter och kunskaper i undervisningen. Detta är gynnsamt om vi vill bedriva en framgångsrik undervisning. Det betyder att vi inte kan välja att bortse från ungdomars intressen och fritid och hur de kommunicerar och lär i denna digitaliserade verklighet som de verkar leva i. Det är ju först då skolan kan lyckas motivera och engagera, om vi tar tillvara på deras kunskaper om denna digitaliserade värld dvs.  Men vad är detta för kunskaper tänker genast den kritiska läsaren? Ska vi lära våra elever att googla och facebooka? Nej, menar jag. Det kan de i regel redan. Men vad många inte kan är att använda alla dessa sociala medier och digitala verktyg för att själva producera och skapa,  dvs skapa egna Wikis, göra egna grupper på Facebook, ladda upp egna filmer på YT samt redigera dem. Det är även dåligt ställt med kunskaperna i ett vanligt Wordprogram, för inte tala om Excel, hur man gör en hemsida eller en vanlig Power Point. Faktiskt det är så. Därmed blir eleverna endast konsumenter av något någon annan har gjort. Och häri menar jag ligger kunskapsklyftan mellan de elever som kan använda digitala verktyg och sociala medier i ett produktivt syfte redan när de kommer till skolan, där föräldrarna initierat dem och haft råd med all teknologi och dem, vars föräldrar inte har råd med eller har kunskap om teknologin och digitala verktyg. Återigen har skolan ett enormt ansvar för att utveckla alla barns media literacy och se till att alla både får tillgång till och kunskap om tekniken. Därigenom gör vi dem delaktiga i ett allt mer digitaliserat samhälle.

En viktig bok

I ett frukostseminarium anordnat av UR och Lärarförbundet i Visby i dag (3 juli) i samband med Almedalsveckan diskuterade bla Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet) och Christina Löfving den bristande likvärdigheten i den svenska grundskolan och menade på att de digitala satsningarna runt om i landet har konserverat eller skapat ännu en kunskapsklyfta inom svensk skola mellan elever från hög- respektive lågutbildade familjer. Numera är det inte bara språket som skapar kunskapsklyftor mellan skolor i olika områden utan också den ökade digitaliseringen bidrar till en skillnad.  Därför är det avgörande att skolor med elever från områden med socioekonomiskt låg status utjämnar och kompenserar för det hemmet inte kan ge,  så att även dessa elever kan lyckas med sina studier på gymnasiet och i förlängningen också vara med att och konkurrera om de framtida jobben. Vidare menade de att vi inte kan välja bort en digitaliserad skola men att det också handlar om att ge pedagogerna de bästa förutsättningarna.

Mot denna bakgrund hade det därför varit intressant att få en inblick i hur det ser ut på Malmös skolor när det gäller satsningarna på IKT? Hur många skolor har infört 1:1? Och i vilken utsträckning har lärare och pedagoger fått utbildning i de olika digitala verktygen och i den digitala pedagogiken. Hur många skolor använder sina Smartboards till någoting annat än filmvisning? Vilka skolor låter elevdatorerna stå oanvända och samla damm inlåsta i ett skåp? Hur ser lärarnas kunskaper inom IKT egentligen ut? Hur bred är pedagogernas och skolledningarnas kunskapssyn? På vilka skolor används IKT-pedagogerna till just experter i IKT och finns tillgängliga för både pedagoger och elever på heltid?  Hur många skolor driver ett medvetet utvecklingsarbete av IKT i undervisningen? Hur många skolor har en IKT-policy, där man visar på goda exempel på hur man kan använda IKT i ett ämnesövergripande arbete men också i de enskilda ämnena? I vilka skolor bedrivs utvecklingen av IKT av enskilda lärare utan uppbackning av sin skolledning? Hur arbetar din skola för att göra era elever till medvetna digitaliserade samhällsmedborgare?

Jag bara undrar ...

... och jag misstänker att det finns en del att göra.

http://bambuser.com/v/2799367