Ett nyårslöfte

”Så du är lärare? Stackare!”

Det slår aldrig fel. Fraser av medlidande. I samspråk med en främling på tåget. Hos frisören. Med bekantas bekanta på fester.

”Hur orkar du?”

”Och så dåligt betalt!”

Mannen framför mig är salongsberusad och den goda tonen avtar i samma takt som promillehalten i hans blod ökar. Men det jobbiga är att han är uppriktig. Han vill veta. För han förstår verkligen inte.

”Varför är du lärare?”, frågar han med genuint intresse.

Och jag svarar det jag alltid brukar svara, om det underbara med att se barn och ungdomar att växa intellektuellt och socialt. Det tillsammans med kärleken för språket och litteraturen.

Men vänta. Bad jag om din åsikt? Allt för sent slår det mig: Varför behöver jag alltid försvara mitt yrkesval? Ingen, mig veterligen, ställer dessa frågor till en IT-konsult.

Människor jag möter tycker synd om mig. Av den anledningen att de alltför ofta läser i tidningar och bloggar om hur synd det är om oss lärare som arbetar under usla förhållanden för låga löner. Enbart med barnens väl för ögonen. Utan en gnutta av egenintresse. Vi framställs i media som självförbrännande offer. Och utifrån skräckexemplen bildar de sig en uppfattning om vad det innebär att vara lärare i dag.

Samtidigt har det blivit legitimt att kritisera lärare.  För de dåliga resultaten, för att inte för att vi inte förstår oss på dagens barn och ungdomar och för att vi inte håller oss á jour med forskningen. Ibland för att inte vara tidsenliga. Ibland för att vara allt för progressiva. Det har blivit svårt att värja sig ifrån kritiken för avsändaren är aldrig densamme. 

Och mitt i allt drev står vi. Vi lärare. Inte så konstigt kanske att vår vår självbild har krackelerat efter år av negativ uppmärksamhet. Vi har befunnit oss mitt i The killing zone då det politiska skyttegravskriget varit som värst. Ibland har alla velat oss väl. Alla har stått på vår sida. Andra dagar inte. Och det är numera svårt att veta vilket ben man ska stå på. Det högra eller det vänstra.

Men varför går vi med på usla arbetsvillkor för ringa lön och varför finner vi oss i att framställas som offer, frågar jag mig efter tio år i yrket.  Har vi likt Dr Henck i Hjalmar Söderbergs klassiska novell tillåtit oss bli försummade? Har vi i andras ögon blivit usla stackare? Har vi böjt oss inför det faktum att vi är försvagade och därmed blivit lätta att använda som ammunition och slagträn?

Jag hör Dr Hencks ord:

”Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål.”

Darwinism eller inte. Men det är detta som återspeglar sig i kommentarerna som fälls av den berusade mannen jag talar med. Det pyr inom mig och jag vill skrika högt:

”Jag är inget offer! Jag har valt det här yrket. Jag är stolt, stark och trygg!”

Ja, jag vägrar bära denna offerkofta. Jag spyr på alla krönikor och reportage som vill framställa mig som ett slags passivt politiskt villebråd. Jag tänker därför ta på mig min imaginära päls, sträcka på mig och hålla huvudet högt och säga:

”Ja, jag är lärare! Jag har världens bästa yrke och jag är värd er respekt!”

Iklädda våra pälsverk ska alla erbjuda oss den bekväma länstolen och korka upp den bästa whiskyn när vi kommer på besök. För vi ska ta för oss precis som vilken yrkeskår som helst.

Det är kanske först då som våra huvudmän ger oss det vi är värda? Högre lön och bättre arbetsvillkor. Vår återfunna pondus kommer lämna sina spår i lönekuvertet.

Jag tänker därför inte vara offer!

Det blir mitt nyårslöfte.