Idag träffade jag rektorn med det stora R:et. Hon stod och väntade på mig i skolans foajé. Jag kom tio minuter före avtalad tid som jag alltid gör när jag ska på ett möte på en okänd plats. Hon var redan där. Jag såg henne inte direkt utan gjorde endast en mental notering om att det fanns ytterligare en person i rummet förutom jag själv. Bara som ett konstaterande. Min blick fortsatte flacka omkring, i sitt försök att hitta den referenspunkt, med vilken jag skulle kunna börja förstå rummets beskaffenhet och därmed fatta nästa beslut. Lugnt och metodiskt.
Men när jag tittade upp och slutligen fäste blicken på personen som stod tidigare befunnit sig i min periferi var det likt en tryckvåg hade slungat mig ett par meter tillbaka. Jag liksom hajade till. Jag rycktes ur min fattning. Vilken utstrålning! Vilken positiv energi denna person utstrålande! Vem var hon?
Allt föll sedan plötsligt på plats. Alla skeva bitar jag på sistone försökt sätta samman till fungerande helhet välkomnade varandra i detta ögonblick likt två attraherande motpoler.
Två timmar senare hade jag blivit med jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar