fredag 31 januari 2014

Vad ska en läxa vara?

För en tid sedan sedan skrev jag ett blogginlägg där jag redogjorde för min syn på läxor. Jag måste nu i efterhand erkänna att jag var tämligen onyanserad när jag dömde ut detta skolfenomen. Jag hävdade nämligen att läxor bara förstärkte klasskillnader och att lärarna agerade som sorteringsmaskin om de gav läxor.

Jag förstår idag min frustration. Jag var inte särskilt framgångsrik i min undervisning och läxorna jag gav kom oftast tillbaka ogjorda. Visst insåg jag även då att läxor var någonting problematiskt för majoriteten av mina elever. Många av dem hade inte den hjälp de behövde hemifrån. Inte heller fick det stöd av mig som krävdes. Men läxorna, inser jag nu i efteråt, som jag gav var för svåra och ibland helt omöjliga. De var inte förankrade hos eleverna, inte heller naturligt integrerade i undervisningen. Mitt pedagogiska såväl som kompensatoriska uppdrag brast alltså och jag la helt enkelt ner det där med läxor. Bara så där.  

Mitt professionella självförtroende hade fått sig en rejäl törn. Detta för att läxor för mig var ett kvitto på att jag var en bra och effektiv pedagog som handlade i enlighet med den rådande skolkulturen. Det liksom bara krävdes av mig. Och så fungerade det inte.

Efter snart 10 år har jag lärt mig att se positivt på misstag och nederlag. Jag började istället för att sörja förändra min undervisning radikalt och hitta nya grepp. För om inte mina elever längre skulle ha läxor var jag ju tvungen att se till att lärandet kunde ske inom ramarna för mina lektioner. Jag insåg att deras lärande aldrig skulle ske med fördröjning. För om eleverna inte hade förstått innehållet på min lektion hur skulle de då förstå det hemma på egen hand? Jag konstaterade för mig själv att det där med läxor egentligen var det sekundära medan det som skedde på mina lektioner var det primära. Det jag verkligen viktiga som jag borde rikta mitt fokus på.

Jag är inte längre så kategoriskt emot läxor som jag för två år sedan.  Jag har dock bara valt att se dem i ett annat ljus. Börjat ta dem för vad de är.  Som en summa av vår undervisning. Men när vi ger våra elever läxor ligger det ett enormt ansvar på våra axlar eftersom alla våra elever inte har stöd hemma. Och för att inte bidra till att cementera klasskillnader och agera sorteringsmaskiner bör vi i vår praktik ställa oss följande frågor:


  • Har alla elever förstått vad de ska göra? Vet de syftet med uppgiften/läxan?
  • Har det haft möjlighet att bearbeta innehållet genom diskussion och samarbete?
  • Har det förstått alla begrepp som är viktiga för förståelsen av innehållet?
  • Har de fått möjlighet att ställa frågor på innehållet?
  • Vet de hur de ska göra sin uppgift/läxa? Har de fått en klar instruktion, såväl skriftligt som muntlig? Har de fått exempel från dig eller en kamrat strategier för att lösa uppgiften?
  • Kan de vara försäkrade om att du finns som stöd ifall de kör fast?
  • Kommer uppgiften/läxan att utvärderas, diskuteras och byggas vidare på i den fortsatta undervisningen?

Jag utgår alltså numera i min undervisning från språkutvecklande arbetssätt och formativ bedömning. Detta betyder att jag strävar efter ett flerstämmigt och interaktivt klassrum, där beröringspunkterna med övriga ämnen är tydliga för eleven. Jag läser högt med mina elever och jag låter alltid det muntliga föregå det skriftliga. Mina elever får pröva sina antaganden tillsammans med mig och sina kamrater innan de lämnas att skriva eller läsa på egen hand. Jag strävar efter att visualisera och befästa nyckelbegrepp. Läsningen kompletteras vidare med bild, ljud och film och jag ger rikligt med textexempel och modeller för hur läroplanernas förmågor ska uttryckas. Slutligen är målen för lektionen och upplägget är klart och tydligt för eleverna. I allt detta strävar jag samtidigt efter att ge kontinuerlig feedback.

Dessutom. I takt med att de digitala verktygen och de sociala medierna ökat i användning i skolan är det därmed möjligt att en del av undervisningen också ligga utanför lektionstid. Detta har inneburit att kommunikationsmönstret för mig och mina elever har förändras. All kommunikation behöver inte längre ske inom klassrummets fyra väggar. Jag kan nu stötta dem via bloggar, Google drive och olika verktyg för skärminspelningar.

Ett exempel: Jag hade genomfört en lektion med min grupp i kursen svenska som andraspråk 1, där jag som vanligt hade praktiserat språkutvecklande arbetssätt. Vi hade fem minuter kvar på lektionen. Eleverna hade jobbat hårt och var trötta. Vi hade diskuterat i grupp, i helklass, haft kortskrivning och nu hade de fått en längre skrivuppgift. Denna uppgift som de hade arbetat på lektionen med skulle nu färdigställas hemma. En av mina elever hade stött på patrull och att lämna honom med en läxa som han kanske inte skulle klura ut på egen hand gick emot alla mina principer. För att stötta honom gjorde jag en skärminspelning med verktyget Jing, med vilket jag kunde spela in min röst och guida honom igenom uppgiften.  Denna skärminspelning kunde han nu använda sig av när han satt och skrev sin text hemma. Det var toppen, tyckte han, och läxan blev gjord.

Vad har den stora förändringen i min undervisning då inneburit? Genom de språkutvecklande arbetssätten, den formativa bedömningen och de digitala verktygen är jag närvarande för mina elever. Jag kan ta del av deras tankar och får en större inblick i deras försök att generalisera och formulera teorier.  Jag fångar upp deras tankar och försök och bygger vidare på dem. Jag bekräftar dem positivt. Och de svarar mig genom att vilja lära mer. Och framför allt. Jag lastar dem inte längre för deras misslyckanden, Det har uppstått en ömsesidig tillit. Och läxorna har blivit en naturlig och integrerad del i undervisningen.

Så vad ska en läxa vara? Jo, något som har en positiv inverkan på samtliga elevers motivation och lärande. Och något som reflekterar tillbaka på en undervisning som vilar på vetenskaplig grund.


Annars får det faktiskt vara.

tisdag 28 januari 2014

Lärare av idag

Vad innebär det att vara lärare idag? Vilka utmaningar, krav och behov står vår profession inför? Vilka är mina elever? Hur ska jag tillmötesgå deras behov samtidigt som jag rustar dem för ett allt mer komplext samhälle?

Frågorna vi lärare bör ställa oss är många.

Låt mig illustrera det hela med en anekdot.

För ett par år sedan arbetade jag på en högstadieskola i ett område som skulle kunna beskrivas som ”invandrartätt”. I min åttondeklass arbetade vi med ett tema som vi kallade Malmö – förr och nu. Temat gick ut på att eleverna skulle bekanta sig med samhälleliga förändringar – såsom förändringar i stadsbilden - såväl den demografiska förändringen som den arkitektoniska.

Vi började med att förankra temat i deras närmiljö och eleverna skulle inledningsvis undersöka och jämföra olika områden i Malmö förr och nu som var dem bekanta. 

Vi tittade därför på en gammal journalfilm från 1930-talets Malmö, för att visualisera dessa platser förr i tiden. Den första uppgiften de fick bestod i ett stilla betraktande för att sedan gemensamt i klassen försöka beskriva och tolka det de hade sett.

Någon elev tyckte att Malmö förr liknade mer en landsbygd än en stad. Trots att filmen visade centrala delar av Malmö såg de åkrar och ängar med boskap. En elev noterade att de få bilar som fanns körde alla på vänster sida. Men alla elever var rörande överens om en sak; det mest pregnanta i filmen var att alla människor som syntes på filmen var blonda och ”svenska” – som de själva uttryckte det. Så såg det ju inte ut i Malmö idag. Någon elev hävdade att det till och med var tvärt om. I alla fall där de bodde, i alla fall på vissa ställen i Malmö. Fast kom man ut till Limhamn, menade en annan, är där ju bara "svenskar" och då är alla blonda. 

Och så började vi diskutera varför det förhöll sig så och varför Malmö hade genomgått en sådan omstörtande demografisk förändring på bara 80 år. Varför "de blonda" bodde i Limhamn och de i deras område. Vad hade egentligen hänt som hade resulterat i denna förändring och uppdelning?

Kort och koncist: det blev en mycket givande diskussion.

Till följd av globaliseringen och migrationen talas det i mitt klassrum 15 olika modersmål – arabiska, somaliska, bosniska, persiska, pashto, kinesiska, albanska, spanska, engelska, danska, swahili, turkiska, kurdiska, franska, svenska. 

Det är ett hisnande faktum.

Vårt gemensamma språk är dock svenska. Undervisningens språk är svenska. Det är det svenska språket vi samlas kring.

Till mig kommer dessa människor med olika ryggsäckar. Vissa av dem är tämligen nyanlända, någon har varit två år i Sverige, andra har varit här åtta år och en del är födda här. Några har gått i skola i hemlandet, en del inte alls. En del har föräldrar som är akademiker, andra har föräldrar som är analfabeter.

Alla har de olika kunskaper om Sverige, den svenska kulturen och det svenska språket men alla ska de nå samma mål – alla ska de lära sig svenska, alla ska få utbildning och de ska alla kunna konkurrera på arbetsmarknaden.  Alla ska de få en utbildning, ett arbete och ett gott liv att leva.

Det ser jag som en mänsklig rättighet.

Eleverna i mitt klassrum är inte desamma som satt i ett klassrum för bara femtio år sedan. Samhället är inte detsamma. Vi lever inte likadant. Vi tänker inte likadant. Vi är inte desamma.

Vi lever idag i ett samhälle som präglas av mångkulturalism, snabb utvecklingstakt och ett massivt informationsflöde. Samhället är ett rörligt mål för oss. Med detta massiva och komplexa informationsflöde vi lever i behöver vi utveckla flera viktiga kompetenser. Något som också OECD tagit fasta på i sin lista över förmågor lämpliga att inneha för den medborgare som vill klara sig bra i 2000-talets samhälle:

·      kreativitet och innovationskraft
·      nyfikenhet och förmåga att tänka nytt och divergent
·      självkänsla
·      förmåga att lära och ta ansvar för den egna lärprocessen
·      kommunikativa förmågor och språk
·      förmåga att samarbeta och nätverka samt ha social kompetens
·      förmåga att tänka kritiskt
·      förmåga att navigera i informationssamhället och värdera dess källor
·      förmåga att analysera och lösa problem
·      förmåga att se saker ur olika perspektiv, argumentera och fatta beslut
·      global och miljömässig medvetenhet, kulturell förståelse och empati.


Detta ställer så klart oerhört höga krav på kompetens hos lärare. Vi ställer oss frågan hur vi ska lyckas. Hur är det möjligt att mina elever ska nå dit? Vi ställer oss frågan vad behöver vi för kunskaper och insikter för att på mest effektiva sätt ta dem dit. Till detta goda liv.

Hur ska jag undervisa för att lyckas?

I grund och botten handlar det enligt den norska forskaren Olga Dysthe att skapa ett flerstämmigt klassrum, där min lärarröst är en av många röster, där alla mina elevers röster måste få höras och att alla ska få komma till tals. Där jag tar tillvara på deras livsvärld samtidigt som jag låter dem ta del av majoritetssamhällets kultur och språk. 

Ja, vi måste öppna upp för ett demokratiskt klassrum, där eleverna bakgrunder tas tillvara, skapar motivation och vilja att lära menar Dyshte. Hon utgår därför från Vygotskijs pedagogiska tankegods om lärandet som en social aktivitet och Bakhtins dialogism. 

USA, Nya Zeeland, Kanada och Australien har lång erfarenhet av mångkulturella klassrum och har sedan 80-talet arbetat inkluderande och språk- och kunskapsutvecklande. Lärare och forskare har gemensamt utvecklat metoder och arbetssätt som är bevisat effektiva för flerspråkiga elevers kunskaps- och språkutveckling.

År 2014 har vi ytterligare utmaningar att förhålla oss till. Skolan digitaliseras så sakteliga och pedagoger såväl som elever ska använda datorer som stöd i sitt lärande. Nya frågor genereras. Vad innebär detta för min undervisning? Hur ska jag förhålla mig till detta? Måste jag ändra min syn på lärande och undervisning? Hur resonerar jag egentligen om lärande, kunskap och elevens och lärarens roller i klassrummet? Vad behöver jag för kompetens?

Hur ska jag nu göra när mina elever både har olika nivåer i sitt svenska språk men dessutom nu också vitt skilda erfarenheter av digitala verktyg?

Att vara lärare på 2000-talet kräver sitt men skapar samtidigt fantastiska möjligheter och nya möten!

Tanken på de 15 modersmålen i mitt klassrum är kittlande och det är onekligen en spännande utmaning.

Till slut kommer det handla om att syna sig själv under lupp och att våga anta utmaningen och tänka nytt.

/Hanna





torsdag 23 januari 2014

Jag blev med jobb

Idag träffade jag rektorn med det stora R:et. Hon stod och väntade på mig i skolans foajé. Jag kom tio minuter före avtalad tid som jag alltid gör när jag ska på ett möte på en okänd plats. Hon var redan där. Jag såg henne inte direkt utan gjorde endast en mental notering om att det fanns ytterligare en person i rummet förutom jag själv. Bara som ett konstaterande. Min blick fortsatte flacka omkring, i sitt försök att hitta den referenspunkt, med vilken jag skulle kunna börja förstå rummets beskaffenhet och därmed fatta nästa beslut. Lugnt och metodiskt.

Men när jag tittade upp och slutligen fäste blicken på personen som stod tidigare befunnit sig i min periferi var det likt en tryckvåg hade slungat mig ett par meter tillbaka. Jag liksom hajade till. Jag rycktes ur min fattning. Vilken utstrålning! Vilken positiv energi denna person utstrålande! Vem var hon? 

Allt föll sedan plötsligt på plats. Alla skeva bitar jag på sistone försökt sätta samman till fungerande helhet välkomnade varandra i detta ögonblick likt två attraherande motpoler. 

Två timmar senare hade jag blivit med jobb.