tisdag 14 augusti 2012

Tankens kraft

Det är uppstartdag för pedagogerna i en stadsdel i Malmö. Temat är "Du gör skillnad". Alla har samlats. Pedagoger, förskollärare, fritidspersonal och specialpedagoger. Stadsdelschefen talar om förskolans och skolans utmaningar. Han talar om dem i form av statistik. Han talar om stadsdelens demografi. Av de 34500 invånarna har
  • 39% arbete
  • 43 % av invånarna har utländsk bakgrund, 
  • 90% av barnen i stadsdelens skolor har utländsk bakgrund
  • 51% av barnen lever i fattigdom enligt Rädda barnens fattigdomsindex, vilket gör stadsdelen en av Sveriges fattigaste områden.
  • 147 språk och 175 nationaliteter finns representerade 
Han talar om behovet av fokusera på resultat. Att förskolan och skolan måste kompensera för de brister som eleverna bär med sig till skolan. I nästa veva pratar han om svårigheterna med att rekrytera personal. Lägg där till att pedagogerna i stadsdelen är stadens sämst betalda (Sydsvenskan 14/8). Han pratar statistik och procent. Om hårda fakta. Och så säger han att han också varit lärare. I många år dessutom. Och att vi mot bakgrund av våra förutsättningar kommer vi aldrig nå resultattoppen av Malmös grundskolor. Det förstår ju han med ...

Del två av uppstartsdagen. En disputerad pedagog talar. Hon talar om det relationella. Om vikten av höga förväntningar och ett positivt bemötande. Om hur barn förändras utifrån den andres blick, utifrån det vi tänker och tror om dem. Hon talar om hur det punktionella perspektivet begränsar barn och gör dem till det vi förväntar. Hon avslutar med att säga att höga förväntningar och ett positivt bemötande ingenting kostar men att det kostar ansträngning. 

Det är en konstig uppstartsdag. Den ene går i polemik med den andre. Fast att det nog inte är meningen. Eller så är det det. Och då är det riktigt fint uttänkt. Men det är intressant. I alla fall för mig. Jag är fascinerad men blir också förtvivlad. Ett tag vill jag resa mig och gå. Vi vet vilka elever vi har. Vi har Naser och Fatima, Jason och Patrik. Men deras livssituation får aldrig ses som ett hinder för att nå skyarna. Aldrig. Med god pedagogik och med lärare som tror på deras förmåga kan de prestera lika väl som eleverna med de goda förutsättningarna. Det är min övertygelse, annars hade jag inte kunnat gå till jobbet varje morgon. En stadsdelschef får aldrig säga att våra elever inte kan prestera så som eleverna i ett välmående område i Malmö. Aldrig. Han ska säga att vi kan och att vi kommer få våra elever att bli bäst. Han kanske idiotförklaras. Man kanske skattar åt honom. Men det är något som han i hans position får ta, för i och med att dessa orden uttalas - vi kan och vi kommer - händer det något med folks medvetande. När vi pedagoger hör de optimistiska orden börjar vi anstränga oss lite extra och börjar se våra elever med andra ögon. Vi börjar se deras förmågor, istället för deras brister. Vi börjar prata om dem i positiva ordalag. Om han tror på dem, tror vi. Och om vi börjar tro, följer de andra snart efter. Det är det som är tjusningen med ett gott ledarskap. Att övertyga. Att få folk att tro. Det är enkel psykologi. Den kallas tankens kraft. Den kallas positiv hjärntvättning.

Men det var kanske inte pedagogen och rektorn som talade utan politikern i honom ...




söndag 12 augusti 2012

Dags att trappa upp skolutvecklingsarbetet

Efter att ha problematiserat skolans kunskapssyn och funderat på vilka kompetenser våra elever bör ha för att lyckas i ett framtida samhälle på min blogg i sommar, är jag övertygad om att skolan måste ändra kurs. Både vår informella kanon, som vi vårdar så ömt, vår kunskapssyn, som vi tar förgiven, och alla våra inarbetade arbetssätt bör tas under lupp och nagelfaras. Ifrågasättas. Trots nya perspektiv i läroplaner och kursplaner verkar det som det gamla traditionella envist hänger kvar. Skolan är full av dessa. Forskningen  talar nu istället om att våra elever inte enbart ska memorera fakta, utan vi ska även lära eleverna strategier för att kunna göra något med sin kunskap (se Nowak i Sydsvenskan 11/8). Genom att spela dataspel, skriva bloggar och hänga på YouTube, crowdsourca och ta del av ett entreprenöriellt lärande ska nu lärandet ta nya vändningar och få ett nytt uppsving, då det med nya verktyg ska  både fördjupas och engagera.  Skolfolk som arbetar med skolutveckling och IKT-forskare verkar rörande överens: Kunskap som en elev kan googla ska vi inte lära ut, det är slöseri med tid och dessutom omotiverande. I stället blir förståelsen, tillämpningen, analysen och syntesen det som ska stå i fokus i vår undervisning (se Blooms taxonomi). I DN 12/8 menade Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, att den politiska debatten inte längre enbart ska handla om hur man sysselsätter unga människor mellan 15-24 år i arbete och studier, utan även att debatten hur ungdomar förskaffar sig relevant kunskap för framtiden bör lyftas på politikernivå. Som lärare applåderar jag honom, för det är just det vi i skolan måste ta tag i och gå i bräschen för,  för det är ju hos oss resan till framtiden börjar. Men gör vi det med en skola med kunskapssyn och organisation från 50-talet?

Skrämmande många pedagoger har börjat lyfta avsaknaden av den pedagogiska diskussionen i skolan, där de ekonomiska frågorna och ramfaktorerna är det som verkar uppta många rektorers och pedagogers tid.  Snygga formuleringar och tjusig statistik i rapporter och för att inte tala om den omfångsrika dokumentation  av de allt sämre resultateten, som en rektor i dag förväntas visa upp för politikerna, har blivit viktigare än det inre pedagogiska arbetet. Diskussionen kring kunskapssyn, språksyn och kring motiverande verktyg och arbetssätt vittnar många lärare lyser med sin frånvaro på många skolor. Sätter man detta i relation till en allt mer växande ungdomsarbetslöshet kan alla lista ut att vi har ett problem. Sätter man detta dessutom i relation till det faktum att det finns en hel del elever som lockas allt mer in i en ungdomsbrottslighet och missbruk borde vi vakna av hemska mardrömmar varje natt. Då blir det svårt att besinna sig när man hävdar att ett skolutvecklingsarbete måste få ta tid och att man tålmodigt måste invänta sina kolleger och skolledare i deras processer. För var slutar det tjänstemannamässiga och var tar civilkuraget vid?  Visst bör förändringsarbetet i skolorna genomföras välplanerat och metodiskt. Med små små steg som min skolledare brukar säga. Försiktighet och lyhördhet är dygder när det gäller utvecklingsarbete. Diplomati och tålamod i all ära men rätt ofta numera får jag nervösa svettningar. För samtidigt som det strategiska arbetet fortlöper måste det också få debatteras, utmanas, grälas, stötas och nötas i det vardagliga arbetet och i de pedagogiska diskussionerna runt om i skolorna. Tålamod och diplomati i all ära ... Men...

...Jalla,  det är bråttom ...

Jag tycker det går för sakta. Jag blir nämligen orolig för mina elever. De möter många hinder på vägen och deras skolgång kantas av upprepade misslyckanden genom hela systemet. Varför? Andraspråkselever har nämligen överlag sämre resultat än modersmålselever. Bor man dessutom i ett socialt utsatt område ökar riskerna ytterligare med att gå ut grundskolan med ofullständiga betyg. Mina elever ska nämligen inte bara lära på lika villkor som en modersmålselev. De får oftast inte heller det adekvata stöd de behöver, då många av skolorna i dessa områden har svårt att rekrytera personal med sva-kompetens. Dessutom fortbildar inte skolor sin personal i språkutvecklande arbetssätt och IKT i någon imponerande utsträckning. Alldeles för många av mina elever lever dessutom under vidriga förhållanden, där trångboddhet, hemlöshet, missbruk och arbetslöshet blir ytterligare belastande faktorer som påverkar skolarbetet. Vi har inte tid med att slösa bort deras kompetenser, möjligheter, deras framtidsdrömmar och, framför allt, inte begränsa dem med en traditionell undervisning som inte förbereder dem för ett arbetsliv. Det är mer livsavgörande för dem än för några andra. Skolan är deras biljett ut ur ett odrägligt liv, deras biljett ut ur ett beroende av bidrag och tvångsgifte. En möjlighet att få känna stoltheten i att få tjäna egna pengar och ha ett egenvärde - en rätt till sig själv. Och ur ett särgat självförtroende som tar sig allt farligare uttryck, då vi i storstadsområdena har en stor del ungdomar som pga ett misslyckande i skolan försörjer på illegala affärer och som skapar sig status genom kriminalitet. Tonårsgraviditeter å ena sidan och tvångsgifte å andra. Tjejer och killar. Likväl ungdomar som en gång drömde och som hade stora planer för sig själva som istället tvingas till ett liv som marginaliserade, bidragsberoende och utstötta i förorter - förortskungar och kanske unga fäder som på grund av våldet riskerar dö i förtid. De som aldrig blir kallade på intervjuer för att de inte anses kunna tala tillräckligt bra svenska eller har fullständig utbildning. Jag är kanske alltför dystopisk men i det hela bottnar sig delvis i ett misslyckande i skolan. Så de ungdomar som inte utvecklar sina förmågor med stöd av välutbildade föräldrar och därigenom inte har 21st centrury skills när de slutar skolan kan inte konkurrera med ungdomar som fått allt serverat på silverfat. De är beroende av oss och av att vår undervisning ger dem de förmågor de behöver för att med egen kraft skapa sig ett fullödigt liv - ett hopp för framtiden.

Därför borde skolutvecklingsfrågor som Fölster säger i sin debattartikel stå högt på den politiska agendan, så att skolorna tvingas påbörja en intensiv skolutvecklingsfas med alla 21st century skills i fokus.

Arbetets ära av Axel Ebbe
Foto: Hanna Stehagen

onsdag 8 augusti 2012

Om yrkesutveckling, sociala medier och att synliggöra en och annan gorilla

På morgonen den 28 juli twittrade jag i vanlig ordning. Allting var som vanligt. Min man hade åkt till jobbet och barnen lekte i köket. Jag hade visserligen funderat väldigt mycket på olika pedagogiska fenomen under sommaren. Det var kanske inte så vanligt. Ett av de fenomen som hade kommit att uppta mig en del och som jag egentligen aldrig förut hade tänkt så mycket på var läxor. På jobbet diskuterades de sällan. De togs bara förgivet. Läxor skulle man ge, kort och gott. Jag hade börjat ifrågasätta. Varför? Jag hade inga positiva erfarenheter att ge läxor. Mina elever gjorde dem inte eller så var de oftast slarvigt gjorda. Jag var inte nöjd. De flesta i mitt kollegium tyckte ju samma sak och ändå envisades vi med att ge dem gång på gång. När jag stod där i köket och scrollade igenom morgonens tweets, medan kaffet puttrade på bryggaren och spred en  härlig och gemytlig doft, fick jag, kaffesuget till trots, ett infall.  Denna vanliga morgon i mitt alldeles vanliga radhus någonstans i en förort till Malmö. Jag skrev ett tweet som löd:  Varför vi ger läxor till våra elever?  Jag hade ju många kunniga och kloka följare på Twitter. De om några kunde väl hjälpa mig med att förstå.

Alla som är bekanta med Twitter och andra sociala medier vet att det inte dröjer länge tills någon nappar och diskussionen är igång. Man följer ju dem med samma intresse, oftast de inom samma profession. De som brinner med samma glöd. Det visade sig att många liksom jag hade samma erfarenheter och ifrågasatte den traditionella formen av läxor. Annelie Drewsen skrev att hon höll på att skriva en artikel om läxor och behövde lärarröster, så om jag kunde svara på några frågor angående min uppfattning om läxor? Mina funderingar kring hennes frågor fick mig att skriva ett blogginlägg "Varför jag dissar läxor", där jag menade att läxor i många fall kan vara kontraproduktiva, då de snarare tenderar att förstärka elever brister än att kompensera dem. Efter jag hade publicerat inlägget dröjde det bara minutrar tills Linda Grann kommenterade och la upp ett eget inlägg "Varför läxor egentligen?" som kompletterade mitt och gav helt nya perspektiv. Hon pekade på hur förödande det kunde vara med läxor för elever med neuropsykiska störningar, elever som hon hade stor erfarenhet av. Helt oberoende av oss publicerade Anne-Marie Körling ett personligt och gripande inlägg på samma tema och som i sin tur gav oss ytterligare insikter, infallsvinklar och som bidrog med djupare förståelse. Jag övervägde lite. Jo, jag kör. Jag skrev samma fråga på Facebook, där jag har många av mina närmaste kolleger, och där fick jag värsta mothugget och fick minsann förklara konstiga och flummiga uppfattning.

Rhizome
www.flickr.com
Nu ska denna text inte handla om läxor, utan om sociala mediers betydelse för skolledare och pedagogers yrkesutveckling. Hur vi synliggör våra idéer och funderingar, hur vi delar, kommenterar, ifrågasätter och stöttar varandra genom sociala medier, som exempelvis Twitter. Hur en kommentar leder till en annan som fångas upp av en tredje som leder till att en fjärde börjar fundera och tar upp en annan aspekt i diskussionen som en femte hakar på och som en sjätte i sin tur protesterar emot. Hur vi tänker in och ut ur varandra, kompletterar och vidareutvecklar varandras kommentar i ett komplicerat nätverk. Likt ett rotsystem på ett uråldrigt träd. Hur vi tänker, lär och omformulerar oss.  Hur viktigt verktyg sociala medier kan vara för vår yrkesutveckling som pedagoger och skolledare. Vi vet ju oftast hur våra närmaste kolleger tänker men vad tänker de övriga runt om i landet? De som arbetar med samma förutsättningar i liknande sammanhang eller i andra verksamheter. Kan de deras idéer och erfarenheter få oss att komma vidare?

Likt Balzac lyfter jag nu blicken, hälsar på fåglarna på himlen och zoomar in med helt nytt perspektiv.

Att synliggöra gorillor och arbeta för förändring har blivit mitt kall i mitt professionella yrkesliv. Vad menar jag då med det? Cathy Davidson berättar i sin bok Now you see it om ett experiment som gjordes av två psykologer Christopher Chabris och Daniel Simons vid Harvard university. Experimentet gick ut på att förstå det mänskliga selektiva seendet när vi fokuserar på något väldigt intensivt under en viss tid. Simons och Chablis konstruerade sitt experiment genom att låta en grupp personer se en film, där några studenter spelar basketboll. Psykologerna uppmanade deltagarna att räkna hur många gånger bollen passades mellan spelarna. Efter någon minuts spelande lät de en annan student utklädd till gorilla gå rakt igenom spelet i filmen, stanna upp mitt i och titta rakt in i kamera, för att sedan gå vidare. Hur många tror du såg gorillan? Nej, inte många. Varför? Davidson menar att experimentet visar att det selektiva seende är hjärnans sätt att strukturera och kategorisera intryck. Deltagarna hade ju fått en uppgift att räkna antalet passningar och det var det de gjorde och därmed koncentrerade sig på. Därför missade de gorillan. Det selektiva seendet kan dessutom ses som hjärnans sätt att tolka och skapa mening i en komplicerad omvärld, utifrån våra tidigare inlärda referensramar och normer. Detta kan ju förklara varför vi människor envist håller fast vid gamla traditioner och mönster. Varför vi ser vissa företeelser i vår omgivning som normala och därför tar dem förgivet. Vi ser bara det vi känner igen, förstår och det som skapar en bekväm trygghet för oss. Detta kan även ske på gruppnivå, där olika grupper i samhället skapar sina normer, referensramar och kulturer. Inget konstigt. Det är mänskligt, menar Davidson.

Detta förklarar varför vi är så duktiga på att fortsätta i samma gamla hjulspår år ut och år in, vi pedagoger och skolledare. Läsår efter läsår. Termin efter termin. Trots att betyg sjunker och reslutat försämras, andelen åtgärdsprogram och elever med behov av särskilt stöd ökar, fortsätter vi med att arbeta med samma gamla hederliga metoder, med de gamla hederliga arbetssätt, och fortsätter med att ge läxor och prov, fast det inte ger någon som helst effekt. Det är våra selektiva seende som spökar. Vi har alla våra gorillor. Men måste det vara så här? Nej, det selektiva seendet ska utmanas och gorillor är till för att synliggöras. Det är nödvändigt om det ska ske en utveckling. Om vi börjar med att blicka ut från våra egna små universum, ta det första steget ut ur vår egen bekvämlighetszon, börjar möta andra människor, lyssna på andra pedagogers och skolledares lösningar, börjar dela våra uppfattningar och idéer med varandra kan vi se helheten. Hur saker och ting hänger ihop, att jag inte är en ö i denna värld utan att jag är beroende av andra och andra av mig. Jag påverkar andra och andra påverkas av mig. Låter ganska skrämmande, va? Som Davidson skriver: om vi möts och samlar våra gorillor, våra blinda fläckar, och sammanför våra selektiva seenden i samarbete och samverkan sker lärande och utveckling. Det kan vara jobbigt, konfliktfyllt och smärtsamt men nödvändigt. Ett pedagogiskt dilemma, ett pedagogiskt tillkortakommande som leder till i ilska, skam, prestigeyttringar, oro och konflikter bör därför tas på allvar och fångas upp. Det är oftast en förutsättning för att utveckling ska ske. Därmed tar vi tar de första stegen närmare en förändring. Det transformativa lärandet kan börja (se Bursjöö 2011).

Och det är ju här som det fantastiska med sociala medier kommer in i bilden. Sociala medier kan användas som en vägvisare och som bränsle i pedagogiska diskussioner, där samtalet kört fast och ständigt kretsar kring samma gamla teman. Sociala medier kan användas som verktyg för självrannsakning och kritisk granskning av den egna praktiken, som ett medel för reflektion, som ett sätt att hitta alternativa vägar för att lösa problemen, som ett verktyg att förvärva kunskaper och insikter, för att bygga upp kompetens och självförtroende till att våga leda och våga säga ja till en förändring. Sociala medier bidrar till att vidga vårt pedagogiska seende och att utmana våra gorillor. Sociala medier kan användas till att skapa fora, där Sveriges alla lärarröster sjunger pedagogikens lov i samklang, där alla stämmor, mörka eller ljusa, gälla eller dova, svaga eller starka är välkomna. En sång som genljuder in i varje klassrum i varje skola runt om i landet.

Denna tanke slog mig när jag stod där i köket och skickade mitt tweet denna alldeles vanliga julimorgon med barnen lekande runt benen, med en man på jobbet, med nybryggt kaffe, i mitt alldeles vanliga radhus någonstans i en förort till Malmö. Och det var min början på något nytt...




måndag 6 augusti 2012

Varför jag dissar läxor och prov

En kollega bad mig förklara varför jag inte är ett fan av läxor och prov.

Så här svarar jag:

Jag har inga positiva erfarenheter av att ge läxor och prov. Många elever struntar i dem och skriver ändå bara dåliga resultat. De leder till dålig stämning i klassrummet. Varför gör de inte läxorna då och pluggar till mina prov? För att de är lata? För att de har inlärningssvårigheter? För att jag är en så dålig lärare? Kanske. Men mest av allt tror jag att de tycker att det inte finns något tråkigare än sitta för sig själva och läsa, svara på frågor och lösa uppgifter. Att sitta och plugga in 20 sidor i sin lärobok. Det är bara så fattigt! De motiveras och engageras inte av detta arbetssätt. De ser inte nyttan i det. De köper det inte. Därför gör de det heller inte, trots att vi hotar med dåliga betyg och åtgärdsprogram. Så enkelt är det. Tror jag.

Oroväckande många lärare ger läxor och ger i tron att de ska fördjupa elevernas lärande och lära dem ta ansvar för sina studier. Att de måste ha prov för att få reda på hur en elev ligger till och för att få syn på deras kunskaper. Jag har svårt att se logiken i detta. Menar man nu läxor och prov i traditionell mening, så som att man ska läsa en text i en lärobok för att sedan kunna svara på frågor eller plugga på glosor, menar jag att det lär eleverna endast reproducering och bidrar med utantillinlärning. Kan vara bra att öva på ibland men det ger dem ingen beredskap att kunna lösa d y problem i ett verkligt sammanhang. Svårt att förklara för elev då, va? Dessa former av läxor och prov är ofta tagna ur sitt sammanhang och är en vag avbild av en förmodad verklighet. De kanske är lätta att plugga på och lära in för stunden, dvs om man har starkt svenskt språk. Men eftersom vi har många andraspråkselever bäddar denna form av läxor och prov bara för misslyckanden. Texterna är för svåra, dvs de har så många språkliga och kulturella fallgropar att det blir som att bestiga Mount Everest utan skyddsutrustning. Många elever läser därför inte läxorna eller lyckas därför inte med prov de får. I elevernas omdömen och åtgärdsprogram ser man sedan formuleringar som ”läser inte läxor”, ""läser inte på sina prov"och ”måste läsa sina läxor och göra sina prov”. Man lämnar eleven helt ensam med tungt ansvar att lösa en uppgift som är alldeles för svår och kräver dessutom att hon/han ska lösa den på egen hand. Därmed inte sagt att de inte ska läsa lärobokstexter. Det ska de det med. Men det är en annan diskussion.

I och med att jag började med digitala verktyg och sociala medier krävde uppgifterna nu ett samarbete eleverna emellan. De fick arbeta tillsammans och rådfrågade varandra för att kunna lösa en uppgift. En och samma elev (inte ens jag heller eller i synnerhet inte jag) satt inte på alla svar och lösningar, så man blev helt enkelt mer tvungna att kolla med varandra och se hur de andra gjorde. Detta ledde till att de började intressera sig för varandras idéer och åsikter. Se varandras kompetenser. Jag var inte längre experten i klassrummet. Jag formulerade varken kraven eller ramarna längre. Eleverna hade ett tydligt definerat mål enligt kursplanen och endast ett föreslaget arbetssätt men processen styrdes inte längre av mig. Jag var ibland lika förvirrad som dem, om inte mer! 

Ur bedömningssynpunkt frigjordes otroligt mycket tid och möjlighet som gjorde att jag bara kunde stå och betrakta det som skedde och jag fick helt plötslig syn på både elevernas språkliga förmågor och samarbetsförmågor. Deras försök att göra sig förstådda och att förstå. Deras försök att formulera sig och omformulera sig när den andre inte förstod. Visa med språket och verktygen. Jag gjorde inte längre det tunga arbetet. Jag var inte längre den drivande motorn. Jag formulerade inte kraven. Det gjorde de själva. Jag såg många elever som tog kommandot och drev undervisningen framåt.  Jag fick också möjlighet att stötta vissa elever under längre tid, inte bara en minut här och där, eftersom jag inte längre var den enda som skulle hjälpa och fixa, utan detta kunde en för stunden mer kompetent klasskamrat likväl göra. Jag fick en helt ny överblick, ett annat fokus och fick tid att hoppa in i grupper som verkligen hade kört fast eller då en elev behövde stöd med en formulering eller bara stöd att lyfta sitt språks abstraktionsnivå. Jag behövde inte ge läxor längre för att se vad en elev kunde och hade lärt sig och inte heller prov i traditionell bemärkelse. De fick diskutera med mig och varandra under lektionen samt kortskriva i slutet av varje lektion, ge både muntlig och skriftlig respons till varandra och till mig. Texterna blev också bättre än förut, då dess innehåll verkligen betydde något för dem och avskrivningar fanns inte längre på kartan. Texter kunde vi bearbeta under lektionen på ett helt annat sätt än tidigare och skrivprocessen gick också smidigare. Arbetet både effektiviserades och ledde till bättre resultat.

Jag tror att detta sätt att arbete förbreder eleverna mer för ett yrkesliv. Jag hävdar att tron på läxor och prov hör ihop med en traditionell syn på lärande och kunskap. Att det är läraren som vet bäst. Som sitter på de rätta svaren, den rätta kunskapen, som kan värdera högt eller lågt, bra eller dåligt, vad som är värt att veta.


När proven och läxorna bara visar på det eleverna inte kan är det kanske dags att hitta nya former och sätt? Eller?


Att läsa:
Standardizing Human Ability
How to Crowdsource Grading






söndag 5 augusti 2012

En inre resa och ett kärleksbrev

"Varför alla dessa inlägg om skolan. Har du inte lov fortfarande? ;)"

Jag har ägnat en hel sommar att försöka förstå skolans organisation och kunskapssyn. Detta efter åtta år i yrket. Varför just nu kan man fråga sig. Jo, jag hade kört fast. Många tycker det är konstigt att jag spenderar min semester med att fundera på skolan. Men jag tror att jag kommit till en del insikter. Jag tror jag har blivit klokare.

Hur?

Min inre resa tog sin början i ett missnöje och i ett dåligt samvete.Varför misslyckades vi gång på gång med eleverna? Varför var allt så kämpigt och tungrott. Det var en pina. En leda. Jag var frustrerad. Varför hände det aldrig något? Varför skulle man alltid behöva börja om? Ingen information. Ingen progression. Samma gamla diskussionsämne på alla möten. Varför alla dessa konflikter kolleger emellan och elever och lärare och varför denna stress?  Tänk om jag bara hade fått undervisa. All denna administration! Jag började ifrågasätta allt vi bara tog för givet - arbetssätt, läxor, elevsyn, organisation och kunskapssyn, åtgärdsprogram, lektionsplaneringar, PPL mm. Tyckte att vi fokuserade på fel saker. Det var inte friktionsfritt. Det var inte populärt. Tyckte att det måste finnas något annat. Något nytt. Något mer. Jag var inte att leka med under våren. Ett par gånger läste jag lusen av mina chefer. Bad dem skärpa sig. Att inte motarbeta mig.  Att öppna ögonen. Var fanns våra pedagogiska diskussioner? Inte så professionellt, jag vet. Jag sökte nya jobb. Var redo att fly. Jag var olycklig i mitt arbete och var orolig för våra elever. De mådde inte bra och inte heller vi. Alla gick på knä. Vi tycktes gräva våra egna gropar. Vi tog inte hand om varandra.Vi såg inte varandras potential. Varandras styrkor. Vi såg inte skogen för alla träd.

Men att ge upp mina elever och kolleger? Nej, det fanns inget fegare än att fly, inget större svek. Jag inbillade mig att de behövde mig.

Jag har läst, bloggat och twittrat och facebookat under sommaren. Jag har kommit i kontakt med teorier helt nya för mig samt fördjupat mig i dem jag stött på tidigare. Jag har läst böcker, bloggar och artiklar. Kommit i kontakt med så många kunniga människor som utmanat mig, som ställt frågor, som gett förlag på läsning och verktyg, som läst och kommenterat mina texter och bidragit med nya perspektiv och därigenom berikat mig.

Nya kunskaper: The flipped classroom, Google docs, You Tube, rhizomatiskt tänkande, crowdsourcing, entreprenöriellt lärande, the Cynefin framework, Wikispace, bloggar, SAMR, Blooms taxonomi, dataspel, formativ bedömning, Evernote ...

... har blandats med det tidigare kunskaper: SIOP, genrepedagogik, SFG, lässtrategier, TSI, Reciprocal teaching, transaktionsteori, interkulturellt perspektiv, sociokulturellt lärande, Cummins fyrfältsmodell, performansanalys.

Jag har skapat en egen teori för min undervisning som baseras på allt jag läst och diskuterat under sommaren samt det jag läst tidigare. Jag har mixat och blandat. Jag har lärt mig, avlärt mig och lärt på nytt (egen haltande översättning).

IKT och språkutveckling i samklang.

Ett öppet sinne.

Skriver jag detta för att visa hur bra jag tycker jag är? Nej, jag skriver detta för att uppmana fler att ifrågasätta men framför allt att läsa, diskutera och crowdsourca. Som en naturlig del i lärarvardagen men också när problemen tycks hopa sig och det känns som om man vill ge upp. Att söka. Att våga. Öppna ögonen. Våga ha fel och göra misstag. Att inte stanna upp. Att chansa. Att prova. Och framför allt att inte ge upp. För det finns så mycket kompetens, så mycket stöd, både bredvid dig i arbetsrummet men också där ute i cyberspace. Twittra, facebooka, blogga, samverka, crowdsourca. Lyssna in och reflektera. Det finns inget mer givande och inget mer beroendeframkallande. Använda alla sociala medier du bara kan, både privat och i skolsyfte. Varför inte låta det sammanstråla? Du har mycket att lära ut och lära. Vi vill höra hur du tänker. Och framför allt låt dina elever göra detsamma i din undervisning. Det berikar dem och förbereder dem för ett samhällsliv. De lär känna sig själva, varandra och andra på ett helt nytt sätt. De kommunicerar och därigenom berikar de sitt språk och vidgar sina vyer. Som vi ju strävar efter. Och mitt i detta finns vi. Vi som ska stötta, pusha, visa, vägleda och lyfta deras språk och kunskaper.

Lär av mig. Jag lär av er. Låt oss lära av varandra.

Stanna upp.

Lyssna.

Reflektera.

Diskutera.

Agera.


Mitt fantastiska kollegium

Cecilia Larsson-Ståhl, Åsa Rantzow, Cissi Andersson, Melanie Piedoie, Daniel Prsa, Jovanka Mirkov, Shakila Shams, Rut Bjerhagen, Peter Söderholm, Elisabet Niskakari för att nämna några.


Mitt fantastiska utvidgade kollegium.

Per Falk, Anna Kaya, Anna-Lena Godhe, Christina Löfving, Katarina Lycken, Edward Jensinger, Camilla Lindskoug, Stefan Pålsson, Marie Andersson, Annelie Drewsen, Per-Daniel Olsson, Karin Brånebäck, Charlotte Christoffersen, Sven Järgenstedt, Sara Arildsson, Jan Lenander för att nämna några.


Tillsammans når vi vår fulla potential och rustar våra elever för en ljusnande framtid.

"Om jag slutar att reflektera över det jag redan vet och sträva efter att ständigt lära nytt så be mig byta yrke!"
Karin Brånebäck


http://photobucket.com/twitter

onsdag 1 augusti 2012

Den digitala kompetensen - Om skolans nya utmaning

I en rad forskningsrapporter framkommer det att digitaliseringen och globaliseringen av samhället ställer krav på nya kompetenser. Att kunna röra sig i en värld med heterogenitet, relativism, ökad konkurrens, interaktivitet och teknologi kräver tydligen sitt.  De gamla grundläggande förmågorna läsa, skriva och räkna (The three R's) gäller fortfarande men räcker inte längre menar man. I stället krävs fördjupande kunskaper, då varje grundläggande förmåga har ett vitt spann över ytterligare förmågor som i sin tur bottnar i andra. Ta genrekunskap och kritisk läsning som exempel. När det gäller de traditionella texttyperna har också de utvecklas till nya hybrider och blivit makrogenrer och mulimodala texter i samband med att nya sociala medier har skapats. Ska texter sökas och texter läsas på Internet bör man ha en förmåga att hantera informationsöverflöd och att bemästra ett bygge helt utan struktur. Alltså ingenting är som det var förr kan man tycka.


Den digitala utvecklingen kräver alltså inte bara fördjupade kunskaper utan har bidragit med att krav på helt nya förmågor tillkommit.  Både EU och Partnership of  21st Century skills har gjort oss jobbet och blickat framåt mot ett samhälle, där våra elever en dag ska vara yrkesverksamma. De lyfter fram den digitala kompetensen som en nyckelkompetens, liksom förmågorna att samverka och kommunicera men också förmågan att vara kreativ och innovativ. Inte nog med det. En medborgare bör ha företagsanda och initiativförmåga (Eu´s åtta nyckelkompetenser)


Detta får mig att tänka på det som Heidi Avellan skrev så insiktsfullt i Sydsvenskan under Almedalsveckan för ett par veckor sedan att  "den som har den korrekta tidsanalysen, den som ser väljarnas verklighet, den som bidrar till att skapa nya jobb med gott näringslivsklimat och innovationer, den som erbjuder trygghet när jobbet tar slut, den får de breda väljargruppernas stöd. Det gäller att känna igen och förstå den nye jobbaren. Hon har dator och kaffekopp. Och vill ha jobb och frihet och trygghet."  (Sydsvenskan 7/7 -12)


Detta gällde visserligen partipolitik och arbetsmarknadspolitik men kan också säga någonting om skolan.  Hur tar sig denna samtidsanalys för arbetsmarknaden sig till uttryck i skolan då? Existerar det en framgångsplan för framtiden där? Platsen där vi ska låta nya samhällsmedborgare utvecklas och få växa till egna individer men som samtidigt ska lära sig framtidens språkbruk, kunskaper och verktyg för att bli attraktiva på den framtida arbetsmarknaden? De med kaffekopp och dator som ska samverka, nätverka, delta, utveckla, skapa och vara innovativa med kunskap med hjälp av flera språk och IT? Hur lyckas vi fånga dem i rätt tid?


Inom forskningen av språk och dess utveckling trycks det starkt på att språk och kunskap ska följas åt och utvecklas samtidigt som om de vore två sidor av samma mynt. Men framtiden kanske kräver att vi börjar tänka tredimensionellt. Vi bör numera tänka på elevens digitala förmåga som ett led i elevens personliga utveckling, där språk, kunskap och IT bildar en treenighet, oskiljaktiga från varandra. Det betyder att jag som pedagog tillsammans med kolleger och elever inte bara ska tänka på ett välja ett innehåll i en lämplig genre och analysera dess språkliga krav, utan även tänka på vilket digitalt verktyg och/eller socialt medium samt på ett arbetssätt som lämpar sig för målen och som utmanar elevgruppen, så att språket, kunskapen och den digitala förmågan utvecklas och kompletterar  varandra i arbetsprocessen. Detta kan tyckas vara ett drömscenario för många. Men några skolor är redan där, andra har långt kvar.


De skolor som nått dit tror jag främst har förstått följande:


  • Att lära ska vara lustfyllt. Motivationen är så viktig!
  • Att arbeta med ett utpräglat sociokulturellt perspektiv
  • Att tillämpa genrepedagogik. Det språkliga aspekten måste hållas vid liv!
  • Att satsa på innovation och entrepenöriellt lärande, dvs att arbeta i projekt med problemlösning och crowdsouring samt koppla skolan till samhället och varför inte företag?! Detta förbereder eleverna för ett kommande yrkesliv. De arbetar således i fältet KOMPLEX enligt the Cynfine Framework. Eleverna ser meningen med att gå i skola. 
  • Att formativ bedömning ger eleven makten över sitt eget lärande och därmed motiverar eleven att utvecklas. Lärarens direkta feedback i processen får eleven att arbeta vidare.
  • Att IKT är ett medel för att lyckas med ovanstående punkter. 




I Skolverkets kunskapsöversikt från 2009  framkom det att elever från socialt belastade områden och lågutbildade föräldrar har det svårast i skolan. Vissa skolor har alla förutsättningar kan det tyckas. De har "rätt" elever, "rätt" föräldrar, "rätt" språk och belägna i "rätt" område. Andra inte. De har alla fel man kan ha. "Fel" elever, "fel" språk, "fel" föräldrar och belägna i "fel" område. Onekligen är det så. Det visar ju verkligheten såväl som kunskapsöversikten. Vissa pedagoger är därför mer belastade än andra. Vissa pedagoger har inte de förutsättningar som vissa andra har, med engagerade och yrkesverksamma föräldrar, motiverade elever med ett rikt språk och stöd hemifrån. Och resurser. Detta tjat om resurser! Somliga pedagoger kämpar i ständig uppförsbacke. Men det är ju då treenigheten bestående av IT, språk- och kunskapsutveckling som tar sig till uttryck i ett genrepedagogiskt arbetssätt i symbios med det enteprenöriella lärandet och formativ bedömning blir desto viktigare. En utmaning som måste tas om vi vill ha en skola som rustar våra elever för det som komma skall. Det betyder inte att vi ska tillbaka till ett traditionellt klassrum med katederundervisning, reproducering av kunskap och auktoritär ledarstil som börjar bli en del skolors sätt att försöka hantera elevflykt, dåliga resultat och omotiverade elever, även om det kan kännas tryggt och hanterbart. (se Expressen 16/7-12).






Industrisamhällets krav inte kan få styra undervisningens form och innehåll idag. Det handlar inte längre om att utbilda disciplinerade arbetare som ska utföra rutinmässiga arbetsuppgifter.  Istället är det viktigt att alla ständigt kan lära om och lära nytt genom hela livet för att möta tillvarons komplexa och skiftande krav. Traditionella baskunskaper är förhållandevis enkla att undervisa i och att mäta, men de är också enkla att automatisera, digitalisera och att outsourca. De ger alltså inte en tillräcklig grund för att kunna leva ett gott liv i samhället. (Stefan Pålsson "The new millenium learners och matteuseffekten")



Vi har alltså ett starkt skäl att undervisa i digital kompetens och integrera IKT tillsammans med entreprenöriellt lärande, språkutvecklande arbetsätt och formativ bedömning i undervisningen av barn och ungdomar, i synnerhet de med låg social status. Inom forskningen av digitaliseringen har man nämligen höjt ett varningens finger. Forskare har trott att ungdomar, de som är födda in i IT-åldern, har en medfödd och naturlig talang att handskas med tekniken. De är s k digital natives. Deras digitala kompetens tycks sitta i ryggmärgen.Tidigare trodde man att den digitala klyfta som fanns hos unga människor berodde på tillgången av tekniska prylar och Internet, vilken lätt kunde överbryggas bara tillgången ökade. Nu tycks man skönja en andra digitala klyfta. Men det har visat sig att användningen av IT skiljer sig åt påtagligt mellan ungdomar beroende på social status, där de ungdomar med låg social status använder datorn och IT främst som underhållning medan barn med högutbildade föräldrar med stöd och uppmuntran att använda tekniken som medel för lärandet. Återigen spelar ett barn sociala bakgrund in.(The new millenium learners och matteuseffekten).


Jag tror på att integrera digitala verktyg och sociala medier i undervisning på alla nivåer och övergripande inom skolans ämne, då de bistår eleverna att utveckla, både de grundläggande förmågorna samt de nya som de ska ha med sig in i framtiden. Extra viktigt blir det för skolor i utsatta områden med låg måluppfyllelse. Där bör man enligt mig satsa stenhårt på 1:1-datorer samt fortbildning i IKT och språkutveckling för skolledare och pedagoger. Jag leker med tanken: Varför inte marknadsföra dessa skolor som IT-skolor med olika profileringar? (se Q2L, Katie Salen). Hur som helst är det inte längre en fråga om. Utan hur.


Dessa elever har nämligen också all rätt att bli de som går med dator och kaffekopp som har jobb, frihet och trygghet.


Och allt samtidigt.


I nästa blogginlägg kommer jag ta upp tre vetenskapliga modeller som kan användas vid planering av språkutvecklande och digitaliserad undervisning.