torsdag 28 juni 2012

Om att leda ett utvecklingsarbete och vara inspiratör - Men vad händer när inspiratören själv behöver inspiration?

I fem år har jag arbetat som lärare och språkutvecklare på min skola. Jag har alltid sett mitt arbete som en utmaning och varit genuint intresserad av skolutveckling och mina kollegers kompetensutveckling, där jag aldrig varken misstrott mina elevers eller kollegers förmågor. Jag har sett till att vara en spjutspets och läst på om alla de nya rönen i den pedagogiska forskningen och försökt föra upp dessa på dagordningen på min arbetsplats. Jag har tagit mitt uppdrag på fullaste allvar och velat höra min elevers och kollegers uppriktiga åsikter kring forskningen och de politiska beslut som fattats under årens lopp. Jag har varit som gjord för mitt tjänst som språkutvecklare, anser jag. Gnället, prestigen och ifrågasättandet från kolleger och ledning har aldrig påverkat mig negativt, utan bara gjort att jag arbetat mer fokuserat och taktiskt och tänkt mer långsiktigt. Sådant måste man ju tåla om ska arbeta med utvecklingsarbete. Jag har varit en obotlig optimist!


Att gå i bräschen
Efter min andra föräldraledighet kom jag tillbaka som vanligt ivrig och energisk att förändra och uppmuntra ledning, kolleger och elever att tänka i nya banor och att prova något nytt. Under min föräldraledighet hade jag fortbildat i specialpedagogik - ett forskningsfält som trycker väldigt stark på att se eleven utifrån en helhetsbild där skola och fritid ska samverka och se till styrkor istället för svagheter. Jag hade alltså blivit mer och mer övertygad om skolans uppdrag att inkludera - inte bara våra elever och deras föräldrar men också få skolan att se sig själv som en del i samhället och börja nätverka inte bara med andra skolor utan privata entreprenörer. Jag tog därför tagit initiativ till ett samarbete med en gymnasieskola här i Malmö, för att få våra elever att intressera sig för moderna språk och se nyttan att lära sig nya språk. Jag ville också försöka få privata föreläsare ideellt till skolan (www.transfer.nu). Vi har många elever med specialintressen som inte riktigt tas på allvar inom skolan idag, så jag ville ge dem lite extra pushning :) Mitt engagemang har under våren varit att försöka få kontakt med samarbetspartner och fundera ut former för sådana samarbete. Samtidigt som detta har mitt intresse för IKT vaknat och gjort att jag själv börjat använda digitala verktyg och sociala medier i min undervisning och, så klart, försökt få mina kolleger att se vinsterna med det. Mitt klassrum har börjat flytta ut i det offentliga rummet! Spännande men också skrämmande men helt oundvikligt om du frågar mig. Ska skolan ge eleverna de kunskaper de behöver för framtiden så är detta ett måste.


Men jag har börjat känna mig ensam i min förändringsiver och i mitt sätt att se på skolans uppdrag och mål. Är jag i mina uppfattningar helt ute och reser eller är jag så långt före min tid att ingen riktigt hänger med? Är jag en "flumpedagog" eller har jag förstått någonting som väldigt få i skolans värld verkar förstå? En ovärderlig input och output har under våren varit alla kunniga skolintresserade på Twitter, där jag får mitt "utvidgade kollegium" (ett begrepp som Patricia Diaz myntade.) och mitt bloggande på Pedagog Malmö. Här har jag mött mina likasinnade medan motståndet från kolleger och ledning i min verksamhet har varit tuffare än någonsin. På Twitter har folk obegränsat delat med sig av sina erfarenheter och generöst gett pedagogiska tips medan folk i  min verksamhet verkar vilja stänga om sig och sitt klassrum mer än någonsin. Jag har blivit smått förtvivlad, faktiskt. Vad har lett till att vi på min arbetsplats har gått flera år tillbaka tiden? Varför har kolleger och ledning blivit så rädda? Är det den nya skolpolitiken, vars krav och regler inte är i samklang med framtidens skola och vårt sätt att vilja tänka och undervisa? Har vi blivit så nervösa inför att prova något nytt och kanske riskera att misslyckas? Vad är det som begränsar oss så? Vår okunskap om forskningen? Vår rädsla att "åka dit" om vi skulle misslyckas?  Eller är jag bara gnällig och ska skaffa mig ett annat jobb? Jag har inga svar längre men en sak är säker: Jag gillar inte utvecklingen! 


Jag ser delvis framemot Malmö stads Skolsatsning 2012 med kompetensutveckling i språkutveckling och formativ bedömning men är delvis också tyvärr övertygad om att man valt helt fel approach. Men vem lyssnar på mig?  :(


Jag kommer följa Almedalsveckan med både spänning och de värsta farhågorna ever. Kommer det säga något nytt? Eller kommer det bara bli det gamla vanliga tugget om skolan? 


Usch, så negativt det blev ...


(http://www.skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/reportage/overgripande/twitter-ar-mitt-utvidgade-kollegium-1.176425

http://webapps2.malmo.se/pedagogmalmo/2012/05/22/%E2%80%A6-skolsatsning-2012/

fredag 22 juni 2012

I höst bär vi rumpjumper och rock i vinrött och azurblått och flippar klassrummet


Det kan tyckas att skolvärlden är lika trendkänslig som modevärlden numera. Nya pedagogiska metoder och modeller kommer och går liksom stilar i klädesplagg, färger och material.  Jag tycker mig se många likheter.
Skolan och modevärlden är lika konjunkturberoende och påverkas av yttre villkor i samma grad. Har vi goda ekonomiska tider ser vi detta i generöst sydda kreationer i form av volanger, långa kjolar och klänningar med mycket tyg i brokiga färger. Emedan det i tider som präglas av ekonomiska besparingar, arbetslöshet, lägre a-kassa och otrygga anställningsvillkor ses stilen mer sparsmakad och enkel med raka linjer och mörka färger.
Men gemensamt är också att ur sämre ekonomiska förutsättningar och hårdare tider födds det kreativa och det innovativa. Att med små medel och få resurser kunna prestera och producera med samma resultat.  Att trots hårda besparingar och ökad arbetsbelastning fortfarande kunna ha god kvalitet och elever som når målen och mår bra. Att kunna tänka i nya banor och se helheten. Att kunna jobba smart och effektivt med de resurser man blivit tilldelad.
Pedagogik med stil
Men visst är det så att vissa klädesplagg och pedagogiska metoder består. Den lilla svarta t ex går aldrig ur tiden, liksom Vygotskiljs teorier om det sociokulturella lärandet och den närmaste utvecklingzonen. Dessa bara modifierarnas och anpassas efter förhållanden och den miljö vi lever i men i grunden är det samma slitstarka koncept. Det kan ju vara en trygghet för oss i denna föränderliga tillvaro som vi befinner oss i. Att ha något att falla tillbaka på. Men så är det postmoderna samhället. Fragmentariskt, oberäknelig och föränderligt. Kraven på oss pedagoger blir kanske inte tuffare med helt klart annorlunda. Vår arbetsbeskrivning likaså. Du måste som pedagog orientera dig i forskningen och omsätta de metoder som empirin lyfter fram som gynnsamma i din praktik. Det handlar inte om att du okritiskt ska köpa allt, men att prova skadar inte. Kanske mer än en gång och modifiera och anpassa efter din verklighet. Den friheten finns fortfarande trots en mer toppstyrd skola. Tänk dig metaforen med arsenalen som jag skrev om i mitt förra inlägg: ”Som jag ser det äger en framgångsrik pedagog en arsenal av pedagogiska metoder och arbetssätt som plockas fram och prövas vid behov. ” Tänk att du är så pass påläst att du har denna pedagogiska beredskap som gör att du  i en ny situation med en ny elevgrupp, som kanske är mer utmanade så väl kunskapsmässigt som socialt än de grupper du haft tidigare, kan möta dem med en trygghet och en försäkran om att det här kommer vi fixa tillsammans. Att ha en styrka att komma in i klassrummet med höga förväntningar och ge eleverna det självförtroende de behöver för att lyckas.
Vår del av Malmö står inför en sådan utmaning. Vi på vår skola lyckades i år. Våra nior hade de bästa resultaten någonsin. Ska vi se till statistiken ser det värre ut nästa och nästkommande år. Då behöver vi denna beredskap som jag talar om. Så i höst bär vi rumpjumper och rock i vinrött och azurblått och flippar klassrummet. Det är modetidningen Elle trendanalys för modehösten 2012 och min för skolhösten 2012.
Hanna Stehagen

onsdag 13 juni 2012

Elevtycket - klass 3a tycker till om skolan

Efter lärartycket och rektortycket är det nu elevernas tur att tycka till om skolan. I detta blogginlägg har 9 elever från klass 3a på Möllevångsskolan i Malmö funderat över hur det är att gå i skolan och vara elev. Vad anser de om sin tillvaro? Vad tycker de är bra med att gå i skolan. Här får vi reda på vad som rör sig i huvudet på en 10-åring: 

Sarah
Jag tycker att skolan är bra för att lärarna är snälla och man lär sig att läsa, skriva och stava. Jag tycker också det är bra att gå i skolan för att man lär sig mycket. Det kan vara jobbigt att vakna tidigt. Att vara en elev i skolan är rolig för att man får göra roliga saker som att uppfinna. Jag tycker att mina läraren är snälla för att de inte skriker. 


Emilio

Jag tycker att skolan är bra för att de är roligt i skolan. Jag tycker inte om sona som slår barnen eller retar barnen. Jag ilar att vara elev för att man lär sei och för jag är barn.  Mina lärare är snälla.

Ali
Jag tycker att skolan är bra och roligt. Jag tycker om att va elev för att jag lär mig mycke. De är roligt att va en elev. Mina lärare är snälla.


Foto:Katarina Kåberg

Ajsa 
JAG tycker att skolan är bra fast mycket bråk. Att jag lär mig nya saker och alla elever är snälla. Att man säger dumma saker och taskig. Jag tycker om att vara elev för när jag räcker upp handen så tar fröken mig. Jag gillar min fröken fast kan vara sträng fast det är helt okej.

Elton
Jag tyck er att skolan är bra man kan lära seg att non slår mej det sens bra lära är snälla

Nour
Jag tycker om skolan för att det är roligt. I skolan är det bra att lära sig ämnen som mattematik. Det jobbiga är att vakna på  morgonen. Att vara elev i skolan är roligt. Jag gillar min lärare för hon lär bra.

Manal
Jag tycker att skolan är bra och det är roligt att vara i skolan. Man lär sig olika ämne. När man bråkar så kan det vara jobbigt. Jag tycker att det är bra och roligt. Jag tycker att läraren är bra och snälla.


Edwin
Jag tycker jätte mycket om skolan. Det är bra i skolan för man lär sig i mate, so, och andra ämnen min favorit är mate. De jobbigaste är när man ska vakna på morgonen man blir tror då. Det är jätte roligt att vara en elev. Jag tycker lärarna är jätte snälla.

Willian
jag tycker att skolan är bra
jag kan lära mig mer
att komma så tidigt
Min lärare Anna Karin är en bra lärare


Vad är då viktigt för våra elever i år 3: Bemötandet från läraren verkar vara a och o, relationen mellan klasskamraterna tas också upp samt att man kunskapmässigt blir stimulerad.  Vad som gör att en elev trivs i skolan är alltså att den känner sig respekterad som person, att den får växa och lära sig. De är fullt medvetna om att det pågår ett seriöst och viktigt arbete i vår skola.

tisdag 12 juni 2012

Perspektivet inifrån och ut


Förra veckan uttalade sig vår utbildningsminister i en tv-intervju angående en rapport från Skolinspektionen, som pekar på att barn med lågutbildade föräldrar är de som har lägst måluppfyllese i svensk skola. Han ansåg som många gånger förr att problemet skulle lösas med ”traditionell katederundervisning”. Inget nytt under solen! Att han är reaktionär det visste vi. Men det som förvånade mig mer var Per T.Ohlssons inlägg i söndagens Sydsvenskan (10/6). Ohlsson för till en början en insiktsfull diskussion, där han menar på att okunniga politiker borde hålla sig borta från de beslut och den debatt som avhandlar skolan. Så långt nickade jag instämmande. Det som är bäst för den svenska skolan bör ju vara förbehållet de som har insikt och kunskap kan man tycka. Magplasket kom dock då han helt plötsligt hävdade att även det pedagogiska inslaget skulle hållas ”på ett minimum” och att de som skadat den svenska skolan mest var inte politikerna utan pedagogerna! Vidare applåderade Ohlsson Den svenska akademins ständige sekreterare Peter Englunds gamla uttalande att skolan hade ”förvandlats till ett övningsfält för ” ’karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet’ ” med ” ’vanligt folks barn’ ” som måltavlor”.
Vad ger dessa uttal uttryck för? Jo, att man betraktar de svenska pedagogernas och skolforskarnas kompetens så bristfällig att den är värdelös i svensk skoldebatt. Jag menar att det är oroväckande att de som forskar på barns och vuxnas lärande inte konsulteras när beslut fattas och att vi som varje dag möter dessa barn i deras vardag inte anses kompetenta nog att ges utrymme i debatten. Vi som fortbildar och driver det pedagogiska arbetet framåt på golvet avfärdas istället som ” karriärskåta reformpedagoger”. Anklagelsen kändes som ett slag i magen.
Som jag ser det äger en framgångsrik pedagog en arsenal av pedagogiska metoder och arbetssätt som plockas fram och prövas vid behov. Björklund vet att vi i dagens skola har en heterogen sammansättnng av elever med varierande bakgrunder och skolerfarenheter, både de med välutbildade föräldrar men också de med analfabeter till föräldrar. Tänk er att alla deras barn ska rymmas inom ett och samma klassrum! Men en professionell och kunnig pedagog vet i vilka sammanhang och i vilka situationer de olika metoderna och arbetssätten ska användas. En framgångsrik pedagog är påläst och medveten samt har ett öppet men kritiskt sinnelag och drivs av en idé att alla barn, oavsett bakgrund, kan lyckas. Detta kallar Ohlsson/Englund olyckligt för flum.
Jag, med flera, anser att vårt uppdrag är att erbjuda underprivilegade barn en möjlighet att ingå i många olika sammanhang i samhället. Detta med hjälp av metoder och undervisning som rustar dem för det. Menar Björklund och Ohlsson att barn med lågutbildade föräldrar inte behöver skolas in i ett framtida samhälle, där de ska vara med att konkurrera om de arbeten som kommer vara i ropet då? Jag vill fråga Björklund vad han tror det är för förmågor som en traditionell katederundervsning utvecklar? Enligt mig är det behaviorisiskt präglade förmågor, såsom utantillinlärning och reproducering. Nästa fråga: Är det kunskaper och förmågor som kommer krävas i ett framtida samhälle och för de framtida jobb våra elever ska vara med att konkurrera om? Nej, enligt mig. Det blir istället förmågor som att kunna lösa problem med hjälp av olika strategier och att hitta specifik fakta och information med olika digitala hjälpmedel som kommer efterfrågas. Och förmågan att kunna tänka i nya banor. Vi behöver innovatörer, alltså. Redan i dagens samhälle är informationen och faktakunskaperna inte längre viktiga i sig – de är redan föränderliga och opålitliga.  ”Hur jag gör för att veta vad som gäller idag” blir en allt viktigare kunskap som eleverna behöver för att klara sig i samhället. Verkstadsgolvets hårt arbetande hjältar finns numera utomlands  eller  har ersatts av förprogrammerade robotar med förmågor som bestäms av en ingenjör. Björklund ger uttryck för en arbetarklassromantik som är farlig. Det är ingenjörer vi i skolan ska utbilda, inte robotliknande människor. Detta är något som även Anders Mildner ger uttyck för i sin artikel "Fabriker av mallade drömmar": ”Samhället befinner sig i stor förändring. Äldre sanningar gäller inte riktigt längre. Arbetsmarknaden byter skepnad – gamla jobb försvinner och nya konkurrenter kan dyka upp precis var som helst i världen. Tillgången till kunskap ser radikalt annorlunda ut än för bara några år sedan.” (Sydvenskan 11/6-12).
Men visst behöver alla lära sig vissa grundkunskaper för att bygga allt experimenterande och  nyskapande på. Att kunna läsa och förstå texter, skriva, lyssna och samtala är fortfarande de mest grundläggande förmågorna men uppfattningarna om hur dessa ska läras på bästa sätt skiljer sig uppenbarligen åt.  Jag blir förvånad över att genrepedagogiken inte har uppmärksammats mer utanför skolans portar. Genrepedagogiken utvecklades i Australien på 1980-talet just för att alla elever, oavsett bakgrund och språkliga nivå, skulle få tillgång till god undervisning och god måluppfyllelse samt klara de standardiserade testen. Men till skillnad från all annan tradionell undervisning bygger genrepedagogikens teorier på det sociokulturella lärandet, med dess syn på språket, genren och grammatiken som ett verktyg för kommunikation. Detta sätt att se på lärandet främjar alla elever kunskap- och språkutveckling, i synnerhet de med låg lässtimulans hemifrån. Det är vedertaget. Att inte Björklund har uppmärksamat det.
Så traditionell katederundervisning och gamla monologiska undervisningsmetoder är dömda att misslyckas i detta förändrliga samhälle som präglas av globalisering, snabba tekniska framsteg, sociala medier, kritiskt tänkande och av en sociokontruktivistisk syn på lärande. Att kunskap blir till i ett socialt möte och befästas först när eleven gör kunskapen till sin egen är vedertaget, i allafall i skolkretsar. Vad våra elever inte behöver är nostalgiska och reaktionära makthavare, debattörer och en verklighetsfrånvänd kultur- och samhällselit med en behavioristisk syn på lärandet och undervisningen, som i sin missriktade välvilja sätter käppar i hjulet för deras utveckling till aktiva och kompetenta samhällsmedborgare.
För att motbevisa förlegade uppfattningar hos makteliten hoppas jag att alla ”flummiga”, ”reformvänliga” och ”karriärskåta” lärare och skolforskare också ger sig ut i skoldebatten. Oavsett välkomnade eller inte.

torsdag 7 juni 2012

Att undervisa med genrepedagogik och IKT i moderna språk


Att undervisa med genrepedagogik och IKT i moderna språk


Vi undrar varför eleverna väljer bort eller hoppar av språkvalet i grundskolan. Det är för att de är svaga, säger vi. De hänger inte med. De måste lära sig svenska först. Sedan kan de välja ett modernt språk. Fel, fel, fel säger jag. Mitt svar är att det beror på att vi undervisar dem felaktigt, att vi inte kan motivera dem och att vi har dålig kunskap om hur språk lärs in i på bästa sätt. Jag säger bra tänk Vygotskij. Tänk M.A.K Halliday. Tänk genrepedagogik. Tänk IKT. Och du börjar närma dig.

I min tyskgrupp i år 6 och 7 har jag arbetat enligt genrepedagogikens cirkelmodell och den systemiskt funktionella grammatiken samt använt mig av Photostory, då eleverna skulle skriva och sedan presentera sina alster. Min drivkraft i arbetet har varit att dels få till stånd en språkutveckling och dels motivera eleverna. Jag ville att eleverna skulle driva sitt eget arbete framåt och vara sin egen motor. Dessutom ville jag i enlighet med centrala innehållet i moderna språk att de skulle lära sig att använda språkliga strategier, för att kunna interagera och därmed utveckla sin kommunikativa kompetens. För att detta skulle bli verklighet arbetade jag med stöttning och metaspråkliga diskussioner, vilket i sin tur ledde till att jag kunde arbeta formativt - dvs utvärdera med eleverna under arbetets gång och ge dem feedback.

Jag använde mig i grunden av en traditionell uppgift, nämligen att eleverna skulle redogöra för vad de hade gjort på sportlovet. Detta är en ganska tråkig uppgift tycker elever generellt och som därför i regel ger korta och outvecklade svar i stil med "Jag har inte gjort nåt" och ”Ingenting”. Uppgiften resulterar oftast i en knaggligt skriven text, eftersom många elever ger upp ganska snart, pga dess svårighetgrad. Det får dock gärna vara utmanande men då får eleverna inte lämnas ensamma med uppgiften, eftersom deras språkliga potential ska utmanas. Så istället för att eleverna skulle skriva och återge rakt upp och ner använde jag mig av cirkelmodellens fyra faser, Cummins fyrfältare och SFG i arbetet. 

För att utveckla uppgiften och göra den intressant för eleverna fick de först samla en ordbank med aktiviteter, som eleverna hade gjort på sitt lov med hjälp av en tankekarta och sedan fick de arbeta med att översätta aktiviteterna till tyska. Vi tittade på Youtube-klipp, där andra ungdomar visade och talade om aktiviteterna, så att eleverna fick höra hur det lät på tyska och hur begreppen användes i meningar. Sedan blev de undervisade i hur man skriver en återgivande text och hur uppbyggnaden och grammatiken ser ut. Vi konstaterade tillsammans att för att kunna uttrycka något som man gjort behöver man lära sig hur man skriver och säger verb i perfekt på tyska. I och med detta kom ett tämligen avancerat regelstystem för perfektanvändingen i det tyska språket upp på dagordningen. En dag hamnade vi i en jämförande diskussion om ordföljden i tyskan och svenskan. Också tidsadverbial var viktiga tyckte vi. Och hör och häpna eleverna var med på banan, för här fick grammatiken och meningsbyggnaden ett sammanhang och en funktion och blev därmed mycket lättare att förstå.

I fas tre och fyra fick de med hjälp av min mall, där jag hade skrivit om mitt lov, skriva egna storyboards till sin photostoryfilm. Under arbetet jobbade de aktivt med ordlistor och grammatiker och vi förde metaspråkliga diskussioner hur saker och ting skulle uttryckas. Redan i detta skede började de utvärdera sitt språk och fick möjlighet att korrigera sig själva och varandra och jag kunde ge dem återkoppling, så att de kunde skriva vidare. 

När storyboarden var färdig skulle de leta upp bilder som skulle stödja och fördjupa deras redogörelse och därefter fick de redigera dessa i Powerpoint, för att sedan ladda upp de mest fantastiska bildspel i Photostory. Till slut skulle de lägga på sitt tal. Här kom en ny dimension in i bilden, nämligen att de fick höra sig själva prata på tyska och utvärdera sin grammatik, sitt uttal och sin kommunikativa kompetens. Det tycker de var mycket nyttigt och vi skattade tillsammans en hel del.




Så vad var då vinsterna med att arbeta med genrepedagogik och IKT i detta arbetsområde, förutom att samtliga elever nådde målen? Arbetssättet integrerade grammatiken som traditionellt sett undervisas isolerat från sitt sammanhang. Genom att arbeta med genrepedagogikens SFG fick våra verb i perfekt en innebörd och en funktion. Dessutom arbetade vi med autentiska texter och inte med tillrättalagda lärobokstexter, som i regel saknar en förankring och kulturell innebörd för eleverna. En stor del av mina elever är flerspråkiga och därför är ett utvecklat interkulturellt perspektiv viktigt för att undervisningen ska uppfattas som meningsfull. Få av mina elever är i väg och åker skidor och skridskor eller leker i snön på sitt sportlov. Det är kallt och man fryser. Det finns annat som hägrar. Arbetssättet hjälpte mig också att kunna bedöma mina elever formativt samt att det även bidrog till att de själva fick syn på sitt lärande. IKT anser jag är ett ovärderligt verktyg i undervisningen, eftersom det är oerhört motiverande för eleverna och rätt använt bidrar det också till språk- och kunskapsutveckling.

Nästa termin vill mina blivande åttor göra samma sak men då berätta om sig själva i framtiden. Vad behöver de kunna då? Jo, hur man uttrycker verb i futurum och vad t ex olika yrken heter på tyska. Detta ska de få dramatisera och spela in och slutligen redigera i Moviemaker med voice-over:) Detta har de själva bestämt. 

 /Hanna Stehagen