Ett klassrum
Det händer att man går förbi ett klassrum, där elever
faktiskt sitter tysta i sina bänkar och lyssnar uppmärksamt och
väluppfostrat på läraren. Jag förundras alltid när jag möter det och bestämmer
mig oftast att stiga in detta i klassrum, bara för att lära av läraren som kan lyckas
med en sådan bedrift. Jag menar med dagens ungar. Vad gör han eller hon som
inte jag lyckas med? Varför är eleverna sådana hos henne eller honom och inte
så hos mig? Varför har jag inte den ordningen, är frågor jag självkritiskt
ställer mig. Jag blir så fascinerad av denna lärare att jag bara
måste gå in och se och lära och kanske försöka sig på det där sättet att vara
själv. Säga så med den där bestämda rösten, titta sådär med hysteriskt
uppspärrade ögon, svänga så där med armarna, hytta med pekfingret i luften så
där snyggt och spotta så där lite när man pratar för att man är så ivrig och
stressad att man inte hinner svälja ordentligt och, ja , man måste bara ha sagt
det där... Ja, och säga så där, ja, om du hade lyssnat hade du förstått,
så där lite med ironisk ton. Lyssna nu för jag säger det inte igen, ja, du
måste lyssna. Ja, ni måste kunna redovisa det inför klassen imorgon annars når
du inte målen. Ja, så där ska jag göra, tänker man och så går man in...
23 elevers likgiltiga blickar möter mig. 23 ungdomar som
passivt sitter där i sina bänkar. Ett par av dem sneglar lite försiktig upp mot
klockan på väggen. Bara tio minuter har gått... Två killar längst bak är de enda
som verkar visa på tecken av liv i klassrummet. Jag går fram
och ser att den ene letar musik på Spotify med sin smartphone, medan den andre
klottrar nåt på ett linjerat papper. De lyssnar inte längre men de sitter tyst.
Och plötsligt vill en flicka gå på toaletten. Läraren ser irriterad ut men
låter henne gå, bara hon är tyst. Flickan ser lättad ut. Äntligen ut härifrån.
Jag frågar viskande en kille vid fönstret om han kan tala om för mig vad de
gör. Det kan han inte säger han. Han fattar inget, viskar han ursäktade
tillbaka. Jag frågar en flicka som sitter och antecknar. Hon, den tysta, snälla
och duktiga flickan, säger att hon inte heller vet men hon har antecknat allt
läraren sagt i sin skrivbok. Jag vänder mig om och ser flera anteckna och
skriva av tavlan. Några lyssnar och visar uppmärksamhet genom sitt antecknande.
Andra låtsas anteckna men i själva verket klottrar de bara. Inga diskussioner
och samtal förs och läraren verkar är nöjd med det.
Vygotskij och IKT
Kanske är det många lärares strävan att ha ett sådant tyst
klassrum och sådan respekt med sig, att det räcker med att titta på en elev
som vid blotta ögonkontakt fogar sig och blir tyst och arbetar,
utan argumentation och protester. Som sitter där laglydigt och
sväljer allt man säger och som menar att det är läraren som vet bäst och därför
är det bäst att göra som läraren säger. Om inget annat så för betygets skull.
Så skulle kunna tänka mig ha det. Det är framgång. Då är man duktig.
Fast hur var det nu. Eleverna, de vågade inte säga att de
inte förstod. De kände sig dumma. Ja, han hade ju sagt det flera gånger. De
vågade inte säga att de inte visste hur de skulle göra. Ja, jag måste ju klara
det själv och inte be så mycket om hjälp. Hur ska jag klara mig på gymnasiet
annars? Min motivationen?! Nej, det är så tråkigt! Jag pallar egentligen inte. Skolan
är så tråkig och fattig.
Är detta en lärande klassrumsmiljö? Inte för mig. Det
värsta jag vet är tysta klassrum. För där har lärandet och de nyfikna frågorna
vänt i dörren och gått någon annanstans. I tysta klassrum står det inte rätt
till. Där
härskar läraren tillsammans med passiviteten, för där är det läraren som
talar och har kunskap och om någon som vill ha någonting sagt eller vill
förklara något får de vänta snällt på sin tur. Fast då har man ju glömt vad man
skulle säga.
Men samtidigt är vi så rädda. Rädda för vad som ska hända
ifall vi släpper på vårt kontrollerande och auktoritära förhållingsätt och
börjar lita på elevernas eget driv, kompetens och kreativitet. Kommer de utnyttja
interaktiva arbetssättet det för att slippa undan? Löper de amok? River de
stället? Är det kanske så att ju mer
vi kompetenta är i sociokulturell lärande och IKT, desto mer känner i
vilken utsträckning kan vi bemästra ett rörligt/rörigt klassrum, likt
dem i klippet? Är det oförmågan att hantera det sociala samspelet mellan barn
eller förlegande uppfattningar om hur barn borde bete sig som gör att vi att
agerar auktoritärt? Ska det auktoritära ses som en skyddsmekanism för vår
ledarskapsförmåga och pedagogiska tillkortakommanden?
Ett tyst klassrum utan samarbete, interaktion och IKT inte är
en lärande miljö. Jag skulle vilja hävda att det är ett klassrum som står för
en förlegad monologisk pedagogik skapar ångest och oförmåga att lära hos våra
barn, eftersom de är barn av en digital och kommunikativ era. De har andra
förväntningar och ser andra möjligheter än vi gör. Vi däremot verkar inte ha
lämnat den industriella epoken med dess massproduktion på löpande band och
vår vördnad för överheten. De, tack och lov, låter sig inte kan inte
längre stöpas i samma form. De är unika individer som vill lära på sitt
eget vis. Inte på de vuxnas. Vissa vuxna kan hantera det. Andra inte.
Dessa frågor leder mig till att tänka på vilken inverkan en
auktoritär elevsyn och en monologisk klassrumsmiljö har vid digitaliseringen av
skolan, eftersom teknologin inte bara erbjuder interaktion utan i många fall kräver
faktiskt det. Kan tekniken kan ge näring åt ett nytt sätt att tänka? Jag tror
att digitaliseringen kan hjälpa oss att motverka den traditionella lärarrollen
och elevsynen- Jag tror även att den skapar den nyfikenhet och lyhördhet hos
pedagogen, som i sin tur leder till ett sökande efter ny kunskap och
nya arbetsredskap. Men inte av sig själv. Men hur?
Att inte interagera med sin omgivning, oavsett om det är via
ett datorspel, en Wiki, en chatt, en Hangout eller ett vanligt fysiskt samtal i
klassrummet har konstateras vara ogynnsamt för lärandet och språket (Liberg,
2003 och Gibbons, 2009). Men för att få tillstånd ett lärande och en
språkutveckling krävs det av oss att ge möjligheterna till interaktion, en
språkinriktad undervisning och att vi verkar för en utpräglad samarbetskultur,
där eleverna ska kunna vara sig själva och lära på sitt vis. Därför är vi lika
beroende av en lärande och språkrik miljö som våra elever är. Samarbete,
begreppsbildning och interaktion är därför lika relevant för oss som för dem.
Cynefin
För mig blev det så uppenbart när jag via Twitter kom i
kontakt med D. Snowdens Cynefin. Genom att studera Snowdens modell fick jag en
djupare förståelse om hur individer samverkar och hur olika reaktioner på
förändringar i en lärarade organisation kan te sig. Hur vi hänger ihop med varandra och hur beroende
vi är av samverkan för att undervisningen ska vara gynnsam för våra elever. Det
finns flera vinster med att studera och använda modellen. Dels kan som jag
nämnt Cynefin bidra med förståelse av en kollegas förhållningssätt gentemot
elevernas lärande och av lärarens val av arbetssätt i klassrummet. Dels leder
den till en insikt om det mänskliga meningsskapandet i lärande organisationer, som
i sin tur kan få en kollega/ skolledare att stötta en annan i lärandet genom
att ställa de förlösande frågorna, ge begreppen på det som sker för att visa på
språkinriktade, samarbetsorienterade och digitala sätt att undervisa/leda på. Utan
att för den delen trampa på några tår. Begreppsbildning som modellen även bidar
med är en konkretisering som är viktig om vi vill få tillstånd några förändringar
men även kunna reflekterna över de förändringar vi gjort.
www.flickr.com |
Jag ska illustrera det konkret: Läraren i klassrummet som jag
presenterade ovan befinner sig i fältet KNOWN/KNOWABLE. Läraren använder sig av
förutsägbara medel när han eller han undervisar. Vad som ska sägas är bestämt
på förhand och eleverna bjuds inte in eftersom de kan förändra det resultat som
läraren har tänkt sig. De hålls därför passiva. Eleverna får i scenariot ovan
inte avbryta. I detta fält fungerar läraren som expert som därmed står för de
rätta svaren. Det är lärarens perpektiv som gäller. För att hindra att
undervisningen avbryts eller störs av frågor eller störande prat använder
läraren sig av diciplinära metoder så som hårda blickar och utskällningar eller
sarkasm gentemot de elever som visar på ickeönskvärt beteende. En sådan lektion
i fältet KNOWN är helt oavhängig eleverna och kan upprepas med samma resultat
gång på gång. Kontrollen av elevernas
lärande består av standardiserade test eller traditionella prov som sällan visar
på goda resultat, eftersom inget lärande har skett, då eleverna varken blivit
utmanade eller gjorts delaktiga i planeringen eller i undervisningen. Klassrumsmiljön
i den italienska skolan i filmen däremot befinner sig i fältet COMPLEX/KAOS. Här har eleverna en framträdande roll och
leder undervisningen. Läraren har därmed inte på förhand någon kontroll över
lektionens resultat. Elevernas frågor och samarbete gör att processen kan ta nya vägar och olika problem kan uppstå på
vägen. Lektionen är beroende av elevernas interaktion. Lärande sker i denna
miljö, eftersom eleverna får pröva på olika alternativ, sätta ord på sina
kunksaper och stötta varandra genom samarbete. Lektionen bygger på deras
perspektiv och idéer.
Att använda sig av Cynefin när man som lärare reflekterar
över klassrumsmiljöer, arbetsmetoder, elevsyn och graden av elevinflytande är fruktbart
när man söker förklaring på sina egna och andras pedagogiska val. Cynfin kan
med fördel användas av skolledare/coacher/språkutvecklare i pedagogiska
diskussoner, i observationer samt medarbetarsamtal och i implementeringen av
1:1 i undervisningen. Cynefin kan bidra med pedagogers självinsikt och
motivation, som i sin tur kan leda till viktiga
förändringar, såsom i utvecklandet av flerstämmig och språkinriktad undervisning
samt digitalisering. Livsviktiga förändring som gagnar såväl vårt eget lärande
själva som våra elevers.
Källor:
Liberg, Caroline (2003) Flerstämmighet, skolan och
samhällsuppdraget. I: Utbildning och demokrati. Tidskrift för didaktik och
utbildningspolitik. 2003, vol 12, nr 2 (s 13-29)
Detta inlägg ger mig ytterligare luft under mina pedagogvingar! Håller fullständigt med dig!
SvaraRadera