"Det är ju i skolan man blir invandrare"*- Om identitet, ideal och definitioner i den svenska skolan

Malmö är en stad med en väldigt brokig blandning av människor. Det mångkulturella är ett faktum sedan decennier tillbaka. I Malmö har över 40% av invånarna utländsk härkomst, på sina håll i de så kallade förorterna är siffran nästan 100%. I denna språkliga och kulturella smältdegel lever alla vi vanliga människor vår vardag, oavsett om vi kallar oss invandrare, svenskar, rasister, antirasister, fundamentalister, ateister, kristna, muslimer, judar, medelklass och underklass, i en segregerad men harmonisk och dualistisk tillvaro. Men i bland hettar det till i detta till synes mångkulturella paradis. Ni har säkert läst om Rosengård, Södra Sofielund och Hermodsdal i tidningarna. Ställena med hög koncentration av personer med utländsk härkomst, personer med invandrarbakgrund. Där våldet enligt media tagit över, där ungdomar skolkar och får dåliga betyg, löper amok och sätter eld på fordon och kastar stenar på förbipassande bilar och bussar. Ställena där det tycks råda undantagstillstånd, där till och med räddningstjänsten blir attackerad. Ställena där man stängde ner skolor för att eleverna tagit över kontrollen. I skrivandets stund påminns jag om en fransk film La Haine som berättar just om det jag försöker skildra. Det som pyr under ytan. Ungdomar med annan etnisk bakgrund som inte släpps in i samhället. Om ungdomsarbetslöshet, passivitet, segregation, språkförbistring, rasism och ett utbrett utanförskap och ett våld som egentligen inte var meningen från början. Det som bara råkade hända. En snedtändning som fick bägaren att rinna över. Som blev framprovocerat av den Andre som försökte diktera villkoren och kväsa ett missnöje med samma våldsamma motstånd. Som tog till hårdhandskarna när det egentligen bara var samtalet och mötet som skulle löst konflikten. Jag minns polisens ingripande i Rosengård 2008, där Rosengårdsungdomar, pådrivna av medelklassbarn som kallade sig antifascister, satte en bensinmack i brand och klottrade FTP på allt som kom i deras väg. Det var valår och Sverigedemokraterna hade fått riksdagsmandat. Jag var chockad. Min mångkulturella vision slogs i spillror. Den fredliga samexistensen mellan oss tycktes vara en chimär. På mitt arbete stod det helt plötsligt klart för mig att jag som etnisk svensk kvinna ur medelklassen blev en ofrivillig representant för det rasistiska Sverige, en representant för Sverigedemokraterna när jag skulle tala om ämnet svenska som andraspråk. En förälder frågade mig upprört när jag tänkte låta hennes dotter bli svensk. Det var till följd av det politiska klimatet turbulent på min skola. Elever och föräldrar ville veta var vi stod i vår politiska och ideologiska uppfattning.Vi som bara ville så väl blev helt plötsligt misstrodda och beskyllda för att ha en gömd agenda. Inte förrän jag hörde en elev säga att jag var ok, fastän jag var svensk, kunde jag pusta ut.

Många av Malmös elever med utländsk härkomst är födda i Sverige. Få av de som kategoriseras med epitet utländsk härkomst är alltså flyktingar, asylsökande eller födda utomlands. Ändå är eptitet en seglivad benämning på en person med rötter och ett ursprung någon annanstans, än hur avlägset detta ursprung må vara. Det leder mig till att fundera över när man i Sverige slutar vara en person med utländsk härkomst. Är det när modersmålet är glömt eller då det inte längre fungerar som ett kommunikationsmedel? Är det när man blivit svensk medborgare och när det står skrivit svensk i alla ID-papper. Är det när man börjar fira jul eller påsk och inte tar ledigt från arbetet och skolan vid sina egna högtider? Sitter det i huvudet eller är det när det står du är beskriven som svensk i statstiken? När ska en persons ursprung egentligen bli totalt oviktigt? Eller i vilken utsträckning måste en person assimileras för att bli betraktad som svensk av majoritetssamhället?

Du är dina rötter och du är din familj. Du är din historia och du är din framtid, oavsett var i världen du finns. Du är det du säger att du är. Du tar ditt ursprung och ditt språk med dig vart du än förflyttar dig i världen, som du i sin tur delar med dig av med dem du träffar på vägen. Det låter så vackert men är i praktiken så komplicerat och så svårt att greppa. För vad är identitet? Det är inget bestående och statiskt som gör dig till den du är. Du konstrueras nämligen av din omgivning och din miljö såväl som av ditt arv. Men när erfarenheten av ursprungets kultur, språk och historia du säger dig tillhöra blir en manifestation av Platons grottliknelse och därmed en skugga av en verklighet som du aldrig har upplevt? vad händer med din identitet då? När din kultur som du säger dig härstamma ifrån som har blivit en konstruktion och en mix av majoritetskulturen och subkulturerna i din omgivning? Identitet och kultur blir därmed aldrig något renodlat, något som finns till av egen kraft, utan den konstrueras och influeras av de människor som lever i den. Ett slags hybrid som är summan av alla de i de interaktiva processer och kontexter vi ingår i. Om jag t ex blir om ombedd att beskriva och berätta om min svenska kultur och identitet består den till större del av falafelrullar och Ramadan än av röda dalahästar och julotta. Och jag anser lika mycket svensk för det, trots mitt tämligen postmoderna sätt att se på min identitet och min kultur. För mig är en persons identitet något obestämt, splittrat och mångfaldigt.

Är det då så farligt och oroväckande, när många ungdomar som jag träffar i skolan benämner sig själva som allting annat än just svensk. Både nej och ja. För här kommer det motsägelsefulla in. Vi blir det betraktaren vill att vi ska vara. När någon annan försöker tillskriva dig en viss politisk uppfattning, en etnisk tillhörighet, en identitet och en kultur vill du själv ha makten att själv avgöra vem du är. Om någon dikterar dina villkor och ser din kultur och det du identifierar dig med, vad det än må vara, som något felaktigt, som något belastande för dig och sämre än det som delas av en majoritet går du automatiskt till försvar för det. Om läraren påtalar ditt ursprung på ett negativt sätt eller ställer dig till svars för en viss grupps negativa beteenden  När du inte upplever dig som välkommen eller som likvärdig pga ditt utseende, din brytning eller ditt slang trots att du är lika mycket född i Sverige blir du automatiskt den Andre och identifierar dig därmed med den Andre. Von Brömsen menar i sin text "Identiteter på spel" (I Lorentz och Bergstedt, 2006) att identiteter alltid konstrueras inom ett sammanhang, i ett samspel mellan individer, grupper och samhällen. I detta samspel jämför vi varandras likheter och skillnader och tilldelar varandra olika innebörder till våra identiteter, genom ord och begrepp som språket möjliggör. Detta blir i synnerhet uppenbart i skolan, eftersom ungdomars sökande efter identitet är som mest intensivt i ungdomsåren. Oftast tenderar ungdomarnas egna preferenser stå helt i motsats till det normsystem som skolan står för och därmed de bekräftas de negativt.

Vilka normer som då är förhärskande i skolan beskriver Ann Runfors i sin avhandling Mångfald, motsägelser och marginaliseringar - en studie av hur invandrarskap formas i skolan (2002). Hon menar att det finns en inneboende motsättning i den svenska skolan som grundar sig i den ideologiska vision om en skola för alla. En vision där elevernas oberoende och valfrihet samt skolans uppdrag att utjämna och kompensera för brister och tillkortakommanden står i centrum. Hon menar därför att skolnormen blir den liberala modernitetens idé om den fria individens oberoende och idealet om individens frihet och möjligheter att välja sitt liv och fatta sina egna beslut, dvs att välja bort det begränsande, auktoritära och hierarkiskt strukturerade kollektivet. Elever i den svenska skolan förväntas med bildningens hjälp därför bli kritiskt tänkande individer som ska göra sig fria från förtryck i sin sociala omvärld och som ska träffa förnuftiga och välgenomtänkta val. Runefors menar dock i sin avhandling att det oftast blev lärarna som fick tolkningsföreträde för vad som ansågs vara förnuftiga och välgenomtänkta val, vad som var ett gott och meningsfullt liv, elevernas bästa och som dikterade vilka spelregler och normer som skulle gälla för barn och föräldrar i skolan. I hennes fältstudier visade det sig att det  inte sällan blev elevernas ursprungskultur som kom att betraktas som det auktoritära förtryck som de skulle frigöra sig ifrån. Därmed lyfter Runefors fram att skolan på samma gång som man betonade individens frihet och oberoende sade sig veta elevernas bästa och vara de bäst lämpade att forma eleverna efter det ideal som var förhärskade. I praktiken utövades en kulturell dominans och skolan begränsade därför elevernas valmöjligheter och självständighet för att de skulle utvecklas till bättre och fulländande människor enligt skolans måttstock. Ett dikotomiskt tänk om att skolan skulle kompensera för elevernas språkliga brister och dåliga uppfostran, genom att definiera deras identitet åt dem och visa på det riktiga sättet att vara, leva, tala, tycka och tänka enligt medelklassens ideal (Lorentz och Bergstedt, 2006).

Nu efteråt förstår jag förälderns reaktion när jag på ett möte vältaligt och väl förberett meddelade att hennes dotter skulle läsa enligt kursplanen i svenska som andraspråk. I och med min kategorisering av flickan som andraspråkelev definierade och benämnde jag flickans identitet som invandrare och därmed begränsade jag hennes möjligheter till integration  i det svenska samhället enligt föräldern. Performansanalysen och mitt tjänstemannamässiga bemötande till trots. Föräldern blev förskräckt. Hennes värsta farhågor infriades. Hennes dotter skulle aldrig betraktas som svensk. Flickan skulle bli stämplad som invandrare, fast hon var född i Sverige. Hon skulle ärva sina föräldrars invandrarskap och etnicitet  Jag kunde inte förstå hur hon kunde hävda något sådant när ämnet svenska som andraspråk skulle ge flickan inträdesbiljetten till det svenska samhället. Jag blev förbryllad över att hon inte insåg sin dotters bästa. Jag visste ju trots allt bäst, jag med min utbildning, mina bedömningskriterier och mina analyser. Men hon pekade på skolans och ämnets inneboende problematik att språkligt försöka definiera elevers identiteter samt att lyfta deras kulturella bakgrund och språk, genom särlösningar och fokus på tillkortakommanden. Särskilt problematiskt blir det när det gäller barn födda och uppvuxna i en mångkulturell svensk förort. Tänk dig ilskan över att bli bedömd och kategoriserad som andraspråkinlärare när du själv anser dig kunna svenska bättre än modersmålet. Att bli betraktad som invandrare när du är född i Sverige! Trots att du säger dig vara allt annat än svensk.

Kanske det är så enkelt att våra elever och föräldrar vill bli svenskar när vi börjar betraktar dem som våra jämlikar? Ett medvetet interkulturellt förhållningssätt, där epitet läggs bort, där skolans kulturella grammatik synligörs och diskuteras, kraven på definierbara identiteter helt sonika skrotas, där kulturer ständigt relativiseras, dekonstrueras och rekonstrueras genom samtal och möten, och där både likheter och skillnader tas tillvara och används som positiva förstärkare, är ett måste i skolan. Skolan måste därför ha som explicit mål att mångfaldiga identiteter ska bejakas och likhetstänkande aktivt ska motverkas. Enligt Lorentz och Bergstedt kommer upptäckten av våra likheter och olikheter genom dialog leda till  likvärdighet mellan oss alla, oavsett våra identiteter, och bidra till förståelse för varandra. Det är helt enkelt nödvändigt för att en äkta integration ska kunna ske i Malmös skolor. Annars kommer många ungdomar alltid förbli invandrare i skolan. Skolan är den största kulturinstituionen och bidrar därför med att forma barn och ungdomars livssyn, livstolkningar och förhållningssätt som medför konsekvenser för samhället i stort. Därför spelar det en avgörande roll hur jag språkligt benämner mina elever och vad min blick säger i mötet med dem.

*sagt av en gymnasieelev i Integrationsverkets rapport Låt oss tala om flickor (2000)


Källor:

Lorentz, Hans och Bergstedt, Bosse. "Interkulturella perspektiv - från modern till postmodern pedagogik". I Interkulturella perspektiv - pedagogik i mångkulturella lärandemiljöer (red) Lorentz och Bergstedt, 2006. Lund: Studentlitteratur AB

Runfors, Ann (2002). Mångfald, motsägelser och marginaliseringar - en studie hur invandrarskap formas i skolan. Stockholm: Norstedts

von Brömsen, Kerstin. "Identiteter på spel". I Interkulturella perspektiv - pedagogik i mångkulturella lärandemiljöer (red) Lorentz och Bergstedt, 2006. Lund: Studentlitteratur AB