En vanlig sandlådelek

Det sitter fyra barn i en sandlåda,  fyra flickor i olika åldrar. En 3-åring, en 6-åring, en 7-åring och en 8-åring. Barnen är djupt koncentrerade i sin lek. Uppslukade av att bygga ett palats, högt beläget på en öde. De leker som barn brukar göra, lustfullt och fantasifullt. Inget konstigt med det, helt naturligt. Det är så som barn gör, tänker ni. Men jag tycker det är magiskt. Jag har stått och betraktat dem i tio minuter och är fascinerad hur enkelt det verkar, hur snabbt alla involverade finner sin plats och sin funktion i leken. Hur införstådda alla är med vad som gäller. Hur de diskuterar och instruerar varandra, visar och stöttar varandra. "Nej, inte där. Jag tycker att du ska gräva där istället. Det blir bättre." "Vi behöver blommor. Jag plockar blommor". "Gå och hjälp Ella att plocka blommor, Astrid." "Ja, det är bra men dom är sneda. Du måste trycka ner dem mer. Kolla så här."

Arbetsmoralen är på topp. Alla är lika fast beslutna att nå det gemensamma målet - att bygga sitt palats på den öde ön. Ingen maskar eller blir missnöjd med sina arbetsuppgifter. Alla hjälps åt. I fotograferingens stund sker anläggningen av trädgården. De har alltså redan nått väldigt långt i processen och de ser resultatet av sitt hårda arbete i sikte. Nu diskuterar de hur djupt havet ska vara runt omkring och hur mycket till de behöver gräva. Hur de ska få tag på vatten och hur träden sedan ska placeras i trädgården. Av pinnarna har de byggt ett "pinnstaket". Det har de efter en lång diskussion bestämt tillsammans. Nu ska här stylas och dekoreras.

Alla barn har inte varit med från början. De två yngsta är nya förmågor som tillkommit under dagen och som bjudits in i leken av de äldre. De två yngre barnen har nu fått i uppgift att hämta "träd" (små kvistar från en buske) och plocka blommor som ska planteras i palatsets trädgård.  De två äldre barnen gör det tyngre arbetet med att gå och hämta mer sand och sedan gräva en grav för havet. De äldre barnen leder arbetet men visar stort tålamod och stöttar de yngre. De sätter begrepp på handlingarna och tingen, som speciellt den yngsta snappar upp och som i sin tur börjar använda, för att göra sig förstådd i leken. Hon blir rejält utmanad, både språkligt och kognitivt och hon trivs. Men framför allt är hon så nöjd över att få vara med i de stora flickornas lek. Det lyser i hennes ögon och hon lyssnar uppmärksamt på vad de äldre har att säga. Hon  lär sig gruppens samspel och turtagning men också hur man visar hänsyn och respekt till gruppens arbete, genom att ge de andra beröm och bekräftelse. Hon ingår därmed i gruppen och har lärt sig dess kultur. Allt flyter på och här verkar ingen vara utanför, så länge man är med på noterna.


Och så fint det blev!

Flickorna har nu avslutat sitt arbete och tillsammans står de och betraktar sitt verk. Åh vad nöjda de är! De är bäst! De tittar beundrande på varandra. Men se där. En av de äldre flickornas lillebror kommer gående mot sandlådan. Stämningen blir som förbytt. Förtrollningen är bruten. "Neeeejj, Filip! Neej, inte du! Gå hem!! Neeeej! Du får inte ! Gååå! Du ska bara förstöra!" skriker flickorna. De glada ögonen har blivit svarta ögon. Axlar har dragits upp och en flicka sätter bestämt armarna i kors över bröstet. Jag förvånas över den plötsliga förvandlingen. Han hör tydligen inte hemma där, tänker jag. Han får inte vara med. Kanske för att han har andra idéer, tänker jag vidare. Vill kanske att det ska göras på ett annat sätt. Vill kanske ändra allt, till och med kanske riva upp och organisera om. Flytta på saker och ge några andra arbetsuppgifter. Kanske ge dem nya redskap och metoder att arbeta med. Riva upp det som känns tryggt och förutsägbart. 


Så han är inte välkommen. Har inte här att göra. Inte ett dugg. För det är bra som det är, tycker flickorna...