Varför jag dissar läxor och prov

En kollega bad mig förklara varför jag inte är ett fan av läxor och prov.

Så här svarar jag:

Jag har inga positiva erfarenheter av att ge läxor och prov. Många elever struntar i dem och skriver ändå bara dåliga resultat. De leder till dålig stämning i klassrummet. Varför gör de inte läxorna då och pluggar till mina prov? För att de är lata? För att de har inlärningssvårigheter? För att jag är en så dålig lärare? Kanske. Men mest av allt tror jag att de tycker att det inte finns något tråkigare än sitta för sig själva och läsa, svara på frågor och lösa uppgifter. Att sitta och plugga in 20 sidor i sin lärobok. Det är bara så fattigt! De motiveras och engageras inte av detta arbetssätt. De ser inte nyttan i det. De köper det inte. Därför gör de det heller inte, trots att vi hotar med dåliga betyg och åtgärdsprogram. Så enkelt är det. Tror jag.

Oroväckande många lärare ger läxor och ger i tron att de ska fördjupa elevernas lärande och lära dem ta ansvar för sina studier. Att de måste ha prov för att få reda på hur en elev ligger till och för att få syn på deras kunskaper. Jag har svårt att se logiken i detta. Menar man nu läxor och prov i traditionell mening, så som att man ska läsa en text i en lärobok för att sedan kunna svara på frågor eller plugga på glosor, menar jag att det lär eleverna endast reproducering och bidrar med utantillinlärning. Kan vara bra att öva på ibland men det ger dem ingen beredskap att kunna lösa d y problem i ett verkligt sammanhang. Svårt att förklara för elev då, va? Dessa former av läxor och prov är ofta tagna ur sitt sammanhang och är en vag avbild av en förmodad verklighet. De kanske är lätta att plugga på och lära in för stunden, dvs om man har starkt svenskt språk. Men eftersom vi har många andraspråkselever bäddar denna form av läxor och prov bara för misslyckanden. Texterna är för svåra, dvs de har så många språkliga och kulturella fallgropar att det blir som att bestiga Mount Everest utan skyddsutrustning. Många elever läser därför inte läxorna eller lyckas därför inte med prov de får. I elevernas omdömen och åtgärdsprogram ser man sedan formuleringar som ”läser inte läxor”, ""läser inte på sina prov"och ”måste läsa sina läxor och göra sina prov”. Man lämnar eleven helt ensam med tungt ansvar att lösa en uppgift som är alldeles för svår och kräver dessutom att hon/han ska lösa den på egen hand. Därmed inte sagt att de inte ska läsa lärobokstexter. Det ska de det med. Men det är en annan diskussion.

I och med att jag började med digitala verktyg och sociala medier krävde uppgifterna nu ett samarbete eleverna emellan. De fick arbeta tillsammans och rådfrågade varandra för att kunna lösa en uppgift. En och samma elev (inte ens jag heller eller i synnerhet inte jag) satt inte på alla svar och lösningar, så man blev helt enkelt mer tvungna att kolla med varandra och se hur de andra gjorde. Detta ledde till att de började intressera sig för varandras idéer och åsikter. Se varandras kompetenser. Jag var inte längre experten i klassrummet. Jag formulerade varken kraven eller ramarna längre. Eleverna hade ett tydligt definerat mål enligt kursplanen och endast ett föreslaget arbetssätt men processen styrdes inte längre av mig. Jag var ibland lika förvirrad som dem, om inte mer! 

Ur bedömningssynpunkt frigjordes otroligt mycket tid och möjlighet som gjorde att jag bara kunde stå och betrakta det som skedde och jag fick helt plötslig syn på både elevernas språkliga förmågor och samarbetsförmågor. Deras försök att göra sig förstådda och att förstå. Deras försök att formulera sig och omformulera sig när den andre inte förstod. Visa med språket och verktygen. Jag gjorde inte längre det tunga arbetet. Jag var inte längre den drivande motorn. Jag formulerade inte kraven. Det gjorde de själva. Jag såg många elever som tog kommandot och drev undervisningen framåt.  Jag fick också möjlighet att stötta vissa elever under längre tid, inte bara en minut här och där, eftersom jag inte längre var den enda som skulle hjälpa och fixa, utan detta kunde en för stunden mer kompetent klasskamrat likväl göra. Jag fick en helt ny överblick, ett annat fokus och fick tid att hoppa in i grupper som verkligen hade kört fast eller då en elev behövde stöd med en formulering eller bara stöd att lyfta sitt språks abstraktionsnivå. Jag behövde inte ge läxor längre för att se vad en elev kunde och hade lärt sig och inte heller prov i traditionell bemärkelse. De fick diskutera med mig och varandra under lektionen samt kortskriva i slutet av varje lektion, ge både muntlig och skriftlig respons till varandra och till mig. Texterna blev också bättre än förut, då dess innehåll verkligen betydde något för dem och avskrivningar fanns inte längre på kartan. Texter kunde vi bearbeta under lektionen på ett helt annat sätt än tidigare och skrivprocessen gick också smidigare. Arbetet både effektiviserades och ledde till bättre resultat.

Jag tror att detta sätt att arbete förbreder eleverna mer för ett yrkesliv. Jag hävdar att tron på läxor och prov hör ihop med en traditionell syn på lärande och kunskap. Att det är läraren som vet bäst. Som sitter på de rätta svaren, den rätta kunskapen, som kan värdera högt eller lågt, bra eller dåligt, vad som är värt att veta.

När proven och läxorna bara visar på det eleverna inte kan är det kanske dags att hitta nya former och sätt? Eller?


Att läsa:
Standardizing Human Ability
How to Crowdsource Grading