Tankens kraft

Det är uppstartdag för pedagogerna i en stadsdel i Malmö. Temat är "Du gör skillnad". Alla har samlats. Pedagoger, förskollärare, fritidspersonal och specialpedagoger. Stadsdelschefen talar om förskolans och skolans utmaningar. Han talar om dem i form av statistik. Han talar om stadsdelens demografi. Av de 34500 invånarna har

• 39% arbete
• 43 % av invånarna har utländsk bakgrund, 
• 90% av barnen i stadsdelens skolor har utländsk bakgrund
• 51% av barnen lever i fattigdom enligt Rädda barnens fattigdomsindex, vilket gör stadsdelen en av Sveriges fattigaste områden.
• 147 språk och 175 nationaliteter finns representerade 

Han talar om behovet av fokusera på resultat. Att förskolan och skolan måste kompensera för de brister som eleverna bär med sig till skolan. I nästa veva pratar han om svårigheterna med att rekrytera personal. Lägg där till att pedagogerna i stadsdelen är stadens sämst betalda (Sydsvenskan 14/8). Han pratar statistik och procent. Om hårda fakta. Och så säger han att han också varit lärare. I många år dessutom. Och att vi mot bakgrund av våra förutsättningar kommer vi aldrig nå resultattoppen av Malmös grundskolor. Det förstår ju han med ...

Del två av uppstartsdagen. En disputerad pedagog talar. Hon talar om det relationella. Om vikten av höga förväntningar och ett positivt bemötande. Om hur barn förändras utifrån den andres blick, utifrån det vi tänker och tror om dem. Hon talar om hur det punktionella perspektivet begränsar barn och gör dem till det vi förväntar. Hon avslutar med att säga att höga förväntningar och ett positivt bemötande ingenting kostar men att det kostar ansträngning. 

Det är en konstig uppstartsdag. Den ene går i polemik med den andre. Fast att det nog inte är meningen. Eller så är det det. Och då är det riktigt fint uttänkt. Men det är intressant. I alla fall för mig. Jag är fascinerad men blir också förtvivlad. Ett tag vill jag resa mig och gå. Vi vet vilka elever vi har. Vi har Naser och Fatima, Jason och Patrik. Men deras livssituation får aldrig ses som ett hinder för att nå skyarna. Aldrig. Med god pedagogik och med lärare som tror på deras förmåga kan de prestera lika väl som eleverna med de goda förutsättningarna. Det är min övertygelse, annars hade jag inte kunnat gå till jobbet varje morgon. En stadsdelschef får aldrig säga att våra elever inte kan prestera så som eleverna i ett välmående område i Malmö. Aldrig. Han ska säga att vi kan och att vi kommer få våra elever att bli bäst. Han kanske idiotförklaras. Man kanske skattar åt honom. Men det är något som han i hans position får ta, för i och med att dessa orden uttalas - vi kan och vi kommer - händer det något med folks medvetande. När vi pedagoger hör de optimistiska orden börjar vi anstränga oss lite extra och börjar se våra elever med andra ögon. Vi börjar se deras förmågor, istället för deras brister. Vi börjar prata om dem i positiva ordalag. Om han tror på dem, tror vi. Och om vi börjar tro, följer de andra snart efter. Det är det som är tjusningen med ett gott ledarskap. Att övertyga. Att få folk att tro. Det är enkel psykologi. Den kallas tankens kraft. Den kallas positiv hjärntvättning.

Men det var kanske inte pedagogen och rektorn som talade utan politikern i honom ...