Perspektivet inifrån och ut

Förra veckan uttalade sig vår utbildningsminister i en tv-intervju angående en rapport från Skolinspektionen, som pekar på att barn med lågutbildade föräldrar är de som har lägst måluppfyllese i svensk skola. Han ansåg som många gånger förr att problemet skulle lösas med ”traditionell katederundervisning”. Inget nytt under solen! Att han är reaktionär det visste vi. Men det som förvånade mig mer var Per T.Ohlssons inlägg i söndagens Sydsvenskan (10/6). Ohlsson för till en början en insiktsfull diskussion, där han menar på att okunniga politiker borde hålla sig borta från de beslut och den debatt som avhandlar skolan. Så långt nickade jag instämmande. Det som är bäst för den svenska skolan bör ju vara förbehållet de som har insikt och kunskap kan man tycka. Magplasket kom dock då han helt plötsligt hävdade att även det pedagogiska inslaget skulle hållas ”på ett minimum” och att de som skadat den svenska skolan mest var inte politikerna utan pedagogerna! Vidare applåderade Ohlsson Den svenska akademins ständige sekreterare Peter Englunds gamla uttalande att skolan hade ”förvandlats till ett övningsfält för ” ’karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet’ ” med ” ’vanligt folks barn’ ” som måltavlor”.

Vad ger dessa uttal uttryck för? Jo, att man betraktar de svenska pedagogernas och skolforskarnas kompetens så bristfällig att den är värdelös i svensk skoldebatt. Jag menar att det är oroväckande att de som forskar på barns och vuxnas lärande inte konsulteras när beslut fattas och att vi som varje dag möter dessa barn i deras vardag inte anses kompetenta nog att ges utrymme i debatten. Vi som fortbildar och driver det pedagogiska arbetet framåt på golvet avfärdas istället som ” karriärskåta reformpedagoger”. Anklagelsen kändes som ett slag i magen.

Som jag ser det äger en framgångsrik pedagog en arsenal av pedagogiska metoder och arbetssätt som plockas fram och prövas vid behov. Björklund vet att vi i dagens skola har en heterogen sammansättnng av elever med varierande bakgrunder och skolerfarenheter, både de med välutbildade föräldrar men också de med analfabeter till föräldrar. Tänk er att alla deras barn ska rymmas inom ett och samma klassrum! Men en professionell och kunnig pedagog vet i vilka sammanhang och i vilka situationer de olika metoderna och arbetssätten ska användas. En framgångsrik pedagog är påläst och medveten samt har ett öppet men kritiskt sinnelag och drivs av en idé att alla barn, oavsett bakgrund, kan lyckas. Detta kallar Ohlsson/Englund olyckligt för flum.

Jag, med flera, anser att vårt uppdrag är att erbjuda underprivilegade barn en möjlighet att ingå i många olika sammanhang i samhället. Detta med hjälp av metoder och undervisning som rustar dem för det. Menar Björklund och Ohlsson att barn med lågutbildade föräldrar inte behöver skolas in i ett framtida samhälle, där de ska vara med att konkurrera om de arbeten som kommer vara i ropet då? Jag vill fråga Björklund vad han tror det är för förmågor som en traditionell katederundervsning utvecklar? Enligt mig är det behaviorisiskt präglade förmågor, såsom utantillinlärning och reproducering. Nästa fråga: Är det kunskaper och förmågor som kommer krävas i ett framtida samhälle och för de framtida jobb våra elever ska vara med att konkurrera om? Nej, enligt mig. Det blir istället förmågor som att kunna lösa problem med hjälp av olika strategier och att hitta specifik fakta och information med olika digitala hjälpmedel som kommer efterfrågas. Och förmågan att kunna tänka i nya banor. Vi behöver innovatörer, alltså. Redan i dagens samhälle är informationen och faktakunskaperna inte längre viktiga i sig – de är redan föränderliga och opålitliga.  ”Hur jag gör för att veta vad som gäller idag” blir en allt viktigare kunskap som eleverna behöver för att klara sig i samhället. Verkstadsgolvets hårt arbetande hjältar finns numera utomlands  eller  har ersatts av förprogrammerade robotar med förmågor som bestäms av en ingenjör. Björklund ger uttryck för en arbetarklassromantik som är farlig. Det är ingenjörer vi i skolan ska utbilda, inte robotliknande människor. Detta är något som även Anders Mildner ger uttyck för i sin artikel "Fabriker av mallade drömmar": ”Samhället befinner sig i stor förändring. Äldre sanningar gäller inte riktigt längre. Arbetsmarknaden byter skepnad – gamla jobb försvinner och nya konkurrenter kan dyka upp precis var som helst i världen. Tillgången till kunskap ser radikalt annorlunda ut än för bara några år sedan.” (Sydvenskan 11/6-12).

Men visst behöver alla lära sig vissa grundkunskaper för att bygga allt experimenterande och  nyskapande på. Att kunna läsa och förstå texter, skriva, lyssna och samtala är fortfarande de mest grundläggande förmågorna men uppfattningarna om hur dessa ska läras på bästa sätt skiljer sig uppenbarligen åt.  Jag blir förvånad över att genrepedagogiken inte har uppmärksammats mer utanför skolans portar. Genrepedagogiken utvecklades i Australien på 1980-talet just för att alla elever, oavsett bakgrund och språkliga nivå, skulle få tillgång till god undervisning och god måluppfyllelse samt klara de standardiserade testen. Men till skillnad från all annan tradionell undervisning bygger genrepedagogikens teorier på det sociokulturella lärandet, med dess syn på språket, genren och grammatiken som ett verktyg för kommunikation. Detta sätt att se på lärandet främjar alla elever kunskap- och språkutveckling, i synnerhet de med låg lässtimulans hemifrån. Det är vedertaget. Att inte Björklund har uppmärksamat det.

Så traditionell katederundervisning och gamla monologiska undervisningsmetoder är dömda att misslyckas i detta förändrliga samhälle som präglas av globalisering, snabba tekniska framsteg, sociala medier, kritiskt tänkande och av en sociokontruktivistisk syn på lärande. Att kunskap blir till i ett socialt möte och befästas först när eleven gör kunskapen till sin egen är vedertaget, i allafall i skolkretsar. Vad våra elever inte behöver är nostalgiska och reaktionära makthavare, debattörer och en verklighetsfrånvänd kultur- och samhällselit med en behavioristisk syn på lärandet och undervisningen, som i sin missriktade välvilja sätter käppar i hjulet för deras utveckling till aktiva och kompetenta samhällsmedborgare.

För att motbevisa förlegade uppfattningar hos makteliten hoppas jag att alla ”flummiga”, ”reformvänliga” och ”karriärskåta” lärare och skolforskare också ger sig ut i skoldebatten. Oavsett välkomnade eller inte.