I fem år har jag arbetat som lärare och språkutvecklare på min skola. Jag har alltid sett mitt arbete som en utmaning och varit genuint intresserad av skolutveckling och mina kollegers kompetensutveckling, där jag aldrig varken misstrott mina elevers eller kollegers förmågor. Jag har sett till att vara en spjutspets och läst på om alla de nya rönen i den pedagogiska forskningen och försökt föra upp dessa på dagordningen på min arbetsplats. Jag har tagit mitt uppdrag på fullaste allvar och velat höra min elevers och kollegers uppriktiga åsikter kring forskningen och de politiska beslut som fattats under årens lopp. Jag har varit som gjord för mitt tjänst som språkutvecklare, anser jag. Gnället, prestigen och ifrågasättandet från kolleger och ledning har aldrig påverkat mig negativt, utan bara gjort att jag arbetat mer fokuserat och taktiskt och tänkt mer långsiktigt. Sådant måste man ju tåla om ska arbeta med utvecklingsarbete. Jag har varit en obotlig optimist!
 |
| Att gå i bräschen |
Efter min andra föräldraledighet kom jag tillbaka som vanligt ivrig och energisk att förändra och uppmuntra ledning, kolleger och elever att tänka i nya banor och att prova något nytt. Under min föräldraledighet hade jag fortbildat i specialpedagogik - ett forskningsfält som trycker väldigt stark på att se eleven utifrån en helhetsbild där skola och fritid ska samverka och se till styrkor istället för svagheter. Jag hade alltså blivit mer och mer övertygad om skolans uppdrag att inkludera - inte bara våra elever och deras föräldrar men också få skolan att se sig själv som en del i samhället och börja nätverka inte bara med andra skolor utan privata entreprenörer. Jag tog därför tagit initiativ till ett samarbete med en gymnasieskola här i Malmö, för att få våra elever att intressera sig för moderna språk och se nyttan att lära sig nya språk. Jag ville också försöka få privata föreläsare ideellt till skolan (www.transfer.nu). Vi har många elever med specialintressen som inte riktigt tas på allvar inom skolan idag, så jag ville ge dem lite extra pushning :) Mitt engagemang har under våren varit att försöka få kontakt med samarbetspartner och fundera ut former för sådana samarbete. Samtidigt som detta har mitt intresse för IKT vaknat och gjort att jag själv börjat använda digitala verktyg och sociala medier i min undervisning och, så klart, försökt få mina kolleger att se vinsterna med det. Mitt klassrum har börjat flytta ut i det offentliga rummet! Spännande men också skrämmande men helt oundvikligt om du frågar mig. Ska skolan ge eleverna de kunskaper de behöver för framtiden så är detta ett måste.
Men jag har börjat känna mig ensam i min förändringsiver och i mitt sätt att se på skolans uppdrag och mål. Är jag i mina uppfattningar helt ute och reser eller är jag så långt före min tid att ingen riktigt hänger med? Är jag en "flumpedagog" eller har jag förstått någonting som väldigt få i skolans värld verkar förstå? En ovärderlig input och output har under våren varit alla kunniga skolintresserade på Twitter, där jag får mitt "utvidgade kollegium" (ett begrepp som Patricia Diaz myntade.) och mitt bloggande på Pedagog Malmö. Här har jag mött mina likasinnade medan motståndet från kolleger och ledning i min verksamhet har varit tuffare än någonsin. På Twitter har folk obegränsat delat med sig av sina erfarenheter och generöst gett pedagogiska tips medan folk i min verksamhet verkar vilja stänga om sig och sitt klassrum mer än någonsin. Jag har blivit smått förtvivlad, faktiskt. Vad har lett till att vi på min arbetsplats har gått flera år tillbaka tiden? Varför har kolleger och ledning blivit så rädda? Är det den nya skolpolitiken, vars krav och regler inte är i samklang med framtidens skola och vårt sätt att vilja tänka och undervisa? Har vi blivit så nervösa inför att prova något nytt och kanske riskera att misslyckas? Vad är det som begränsar oss så? Vår okunskap om forskningen? Vår rädsla att "åka dit" om vi skulle misslyckas? Eller är jag bara gnällig och ska skaffa mig ett annat jobb? Jag har inga svar längre men en sak är säker: Jag gillar inte utvecklingen!
Jag ser delvis framemot Malmö stads Skolsatsning 2012 med kompetensutveckling i språkutveckling och formativ bedömning men är delvis också tyvärr övertygad om att man valt helt fel approach. Men vem lyssnar på mig? :(
Jag kommer följa Almedalsveckan med både spänning och de värsta farhågorna ever. Kommer det säga något nytt? Eller kommer det bara bli det gamla vanliga tugget om skolan?
Usch, så negativt det blev ...
(http://www.skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/reportage/overgripande/twitter-ar-mitt-utvidgade-kollegium-1.176425
http://webapps2.malmo.se/pedagogmalmo/2012/05/22/%E2%80%A6-skolsatsning-2012/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar